Det här kriget kommer jag aldrig att vinna

FOKUS. Okej. Jag kommer hem efter en dag på jobbet, dans och stormöte med gymmix (sushi, hlr-träning och tävlingar), flamspromenad med Becca och sen en liten promenad med mig själv hemåt i regnet. Jag kommer alltså hem, och tänker att ”nu har jag vart borta hela dagen och vill komma hem till ett mysigt hem”. Och vad möter mig? Vad är det första jag ser i mitt rum, i spegeln på den vitmålade väggen där dörren sitter, den vägg jag precis står vid. I spegeln ser jag den vita väggen och den mörka, lilla, kontrasterande fläcken på den. Jag vet direkt vad det är, och inte ens en tiondel av en sekund har passerat.

Det är en fjäril.

En liten, jävlig nattfjäril som satt sig på min vägg, i mitt rum, i mitt hem, av en anledning, och en anledning only. Det är krig. Fjärilen vet det. Likaväl som fjärilen vet det vet jag det.

Jag reagerar, såklart, men inte överdrivet. Förtränger situationen och paniken den får mig att känna. Lägger istället snabbt in mina saker i rummet och springer iväg för att duscha och göra te, ta itu med helvetet senare.

När jag går in genom min dörröppning andra gången fastnar min blick i spegeln på samma punkt, lika mörk och med lika stark kontrast mot det vita, som förut. Men så tänker jag: ”vad fan, vad kan den göra?” och är naiv nog att tro att jag ska vinna. Jag tror alltså på riktigt att jag ska vinna dethär kriget. Tar tag i min tomma matlåta från gårdagens lunch som finns inom räckhåll och klättrar upp på skrivbordet. När jag sätter burken (med locket i handen) över den vidriga lilla varelsen inser jag snabbt mitt misstag. Burken och det lilla fängelse den bildat är svart så jag har ingen aning om var inuti burken fjärilen befinner sig. Står därför med burken hårt tryckt mot väggen och paniken i halsen. Tar försiktigt burken från väggen för att snegla i springan som bildas. Den vita, men skymda, ytan verkar vara tom på fjäril så jag drar snabbt fram locket och ska precis skjuta det över burken när det förbannade lilla djävulsdjuret fladdrar fram, ut ur burken, upp i mitt ansikte och får mig att tappa kontrollen helt. Jag skriker och kastar mig bakåt mot sängen.

Kryper snabbt bakåt i sängen, skrikande, och skymmer ansiktet i händerna. Kniper hårt ihop ögonen där bakom och hoppas på det bästa. Öppnar de och börjar gråta hysteriskt när djuret fladdrar omkring alldeles ovanför, en bit framför mig, sängen. Gömmer mig snabbt igen innan jag tar mitt förnuft till fånga och flyr ut ur rummet.

Nu är jag tillbaka i mitt rum. Fjärilen är på obestämd plats och jag är på helspänn. Det här är ett krig jag aldrig kommer att vinna.

En reaktion på ”Det här kriget kommer jag aldrig att vinna”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*