En onsdagsmorgon

Jag kramade mamma och klev av pendeltåget. Det var en dålig kram, sne och tafatt, men jag skyllde på att det är onsdag. ”Det är dåliga kramarnas dag mamma, det vet du väl?”. Sen gick jag av pendeltåget och solen lös mig rätt i fejjan och det gjorde mig lycklig och jag började nynna på ”Here comes the sun”. Du du dum dum.

En ambulans tjöt förbi och jag tänkte att nu är det slut för gamla Arne på mitt jobb. Han må vara pigg för att vara 78 men ingen är pigg nog när det handlar om hjärtinfarkter. Det  spelar ingen roll om du är 40 eller 78, har hjärtinfarkten tänkt slå till så gör den det, även om risken säkerligen är större om du är 78.

Ambulansen fortsatte in i Stuvstatunneln, det hördes på sirenerna för de blev utdragna och ekade liksom, så Arne hade nog klarat sig denna gång när allt kommer omkring.

2 reaktioner på ”En onsdagsmorgon”

  1. Hej!
    Vilken tur att det inte var Arne! Men tråkigt för den som drabbats.
    Solen lyste på mig också när jag stod och väntade på en buss som inte kom. Det var tur att solen sken, annars hade jag nog frusit och blivit på dåligt humör. Men solen gjorde susen även för mig. Nu har jag ätit fisksoppa och gått tillbaka till jobbet.

    Kram, M

  2. Hej och hå. Ja det var tur. Ja undra vem. Usch sånt gör mig snurrig.
    Ja när vi ick en sväng på lunchen var det sådär underbart soligt. Jag åt också fisksoppa. Smaskens. Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*