Så det svänger

Hösten blev annorlunda. Grunden drogs undan allas våra fötter och helt plötsligt hade vi inget att stå på. Jag fulgrät inför koncernchefen och han undrade nog varför han frågat hur jag mådde. Så sa jag upp mig utan plan och det kändes förbannat bra. Eller jag hade väl en kortsiktig plan och det kändes fan som att det var allt jag behövde. En stund trodde vi ärligt talat vi skulle flytta till Västerbotten men så blev det minsann inte och det kändes ändå helt okej att bli kvar i Stockholm (även om jag ständigt letar letar letar på hemnet efter hem på alla ställen utom här). Julen kom och jag var fri. Fri från ansvar. Fri från alla gubbar. Fri från allt. Deppade lite över den snöfria julen och vintern som aldrig kom, men lagom till Pernillas och min länge planerade 30-års-fest på skottdagen kom all snö som inte kommit innan. Vi gick en snöig promenad på morgonen och sedan regnade allt bort och så var det plötsligt fest och pappa höll ett tal som framställde honom som en riktig hippie och jag blev rörd och skrattade mycket och maten tog inte slut fast vi oroat oss för det och vi dansade ordentligt, ända tills vi inte fick hålla på mer och så städade vi och åkte hem och sov för lite och när vi vaknade nästa dag var det redan över. Vi åt rester med Pernilla och Marvin och Marvin gjorde ett jätteroligt ljud som vi alla skrattade åt jättelänge. När de åkte hem kollade jag och Sammy på film och somnade på vardagsrumsgolvet i några timmar innan vi gick och pantade och köpte alla snacks vi kunde komma på. Det hade blivit mars och jag skriver hemtenta och städar ur vanen och längtar efter första åkturen. Ljuset kommer tillbaka snabbt och jag försöker hinna anpassa mig. Livet. Fan så det svänger.

Fort och långsamt

Som vanligt går livet fort och långsamt. Vi bygger klart vanen och det är det mest påfrestande jag gjort. Projektet tar fram mina minst charmiga sidor och jag är bitvis en gråtmonster trots att jag lovade mig själv att inte gråta över projektet (det fungerade bara till en början, sedan öppnades en kran). Skriker och dömer och är oerhört svår att hantera. Ändå blir vi klara och bilen blir helt underbar, som en koja fast för vuxna, och vi älskar varandra trots allt lite mer än innan. Åker på jungfrutur till Hälsingland och sjunger högt till alla goa låtar och den sista timmen vi kör är det magisk dimma och nästan inte mörkt för det är mitt i sommaren och vi åker norrut, mot ljuset.

Och Felix och Jojo drar till Australien och vi andra är kvar hemma. Elvira tror att de flyttar till en annan planet och något snörps om runt hjärtat när hon säger så.

En tisdag gör jag ny deo och dricker alkoholfritt vin och känner mig lite full. Kanske mest trött. Längtar efter semester till orimlighetens gräns. Som vanligt när den närmar sig uteblir motivationen. Jag längtar efter annat. Och jag är trött hela tiden av ny allergimedicin (som verkligen gör susen mot allergin men jag känner mig ledsen över att vara allergisk mot naturen och tvingas proppa kroppen med kemikalier för att stå ut med den). När blir det ens fredag?

Jobba mindre

En dag i veckan är jag ledig. När det kommer på tal att jag inte jobbar heltid frågar folk vad jag gör på min lediga dag. Om jag har ”något annat projekt” (underförstått något inkomstbringande). Frågan gör mig frustrerad, även om jag förstår den. Det är inte normalt att jobba deltid som ung, frisk och arbetsför. Speciellt inte när en dessutom är en duktig flicka. Oh damn vad jag hatar det uttrycket. Men ni fattar. Jag är också rätt säker på, även om det första folk frågar är vad jag gör med min extra tid, att det första folk undrar är om jag gått in i väggen eftersom det tyvärr är en vanlig anledning till att folk (framförallt kvinnor) jobbar mindre. Men nej, det har jag inte, även om jag troligen varit nära den där väggen och nosat som så många andra.

På onsdagar är jag ledig. Läs den meningen igen: på onsdagar är jag ledig. Ledig. Jag jobbar inte och jag har inte för avsikt att göra det. Det är precis därför jag jag valt att jobba deltid. Jag vill ha tid över för annat. Inte för att jag misstrivs på mitt jobb, utan för att jag gillar att göra så himla mycket grejer som jag alltid tvingas nedprioritera because there just isn’t time enough. Någon som känner igen sig? Och som att det skulle vara svårt att fylla en dag (eller flera) med allt sånt en gillar, eller precis ingenting alls. Varenda själ som lever i dagens samhälle skulle nog behöva ligga stilla på sofflocket och bara andas en dag i veckan. Eller i alla fall en halv dag, resterande halva skulle kunna ägnas åt att plocka och fixa hemma, gå en lång promenad, läsa bok, gå till gymmet en tid på dygnet när det inte är knökfullt, bläddra i en tidning, gå på en utställning, baka ett bröd eller grodda mungbönor.

Idag gick jag upp samtidigt som min sambo som skulle till jobbet. Cyklade in till stan och gick på ett yogapass. Var så zen att jag knappt brydde mig om att någon (troligen en hund) kissat på min cykel. Hojade bara vidare ut till Moderna museet där jag lugnt spatserade runt någon timme och kollade in de aktuella utställningarna. Åt lunch med min mamma som jobbar på Skeppsholmen och sen cyklade jag hem. Placerade mig i fåtöljen (den från farmor som jag visade här) och har knappt rört mig på flera timmar. Här har jag eftermiddagsljus, en bra bok, en kopp te och påtår inom räckhåll.

Min lediga dag är jag oftast ensam. Jag behöver fylla på min energi och ha egentid. Jag känner inte alltid att jag är i behov av det innan, men på onsdagkvällen är jag alltid tacksam över timmarna utan intryck från andra. Känner mig betydligt mer redo att hänga med såväl min familj som mina vänner och kollegor.

Är såklart medveten om att inte alla har ekonomisk möjlighet att gå ner i arbetstid. Är dock rätt säker på att många skulle klara sig på 80% av sin lön. Sluta konsumera massa skit i onödan till exempel. Win!

Om du hade möjlighet att jobba mindre, vad skulle du göra – eller inte göra – med din tid?

Loppislife

Cirka hela mitt och Sammys hem består av återbrukade grejer. I princip varje möbel vi äger är second hand, ärvd eller hemmasnickrad. Och eftersom vi älskar loppis blir vi då och då med nya (läs gamla) grejer. Av denna anledning, och det faktum att vi inte bor så stort, rensar vi rätt ofta. En skulle kunna påstå att vår inredning är ganska cirkulär. Men vissa loppisfynd åker minsann inte ut i första taget. Blev sugen att dela några favvisar.

Skolplanscher 

Vi blev en period besatta av skolplanscher och köpte flera stycken. Favoriterna är den med jordens omloppsbana (på finska) och den som föreställer en frukostsituation där ett par grabbar dricker te och äter ägg medan en jävligt redo tjej ska dra på tennis. Köpta för någon hundring var på loppis i Finland och Skåne.



Lampor

Älskar saxlampan som vi köpte för kanske en sjuttilapp på Myrorna på Götgatan. Lampskärmen är från min farmor, riktigt härligt 70-talig. Vi har en likadan i grönt.

I fönstret i köket, bredvid avokadoplantan (<3), står en gul porslinslampa som vi hittade för en tjuga på en loppis en bra bit utanför Luleå förra sommaren. Kompletterade med en lampskärm från någon annan loppis. Vanliga lampskärmar går alltid att hitta för en femma eller så.

Taklampan i köket är från farmor. Älskar.

Blombord och piedestaler

Fina piedestaler i rotting är lätt att hitta sedan rotting blev poppis igen. Är en dessutom utanför Södermalm kan man  få dem för en billig peng. Våra piedestaler gav vi nog 30 kr styck för. Blombordet med inbyggd plastlåda för avrinning (genialt!) hittade för en hundring på en loppis i Hälsingland. Slipade och oljade in det, så värt.


Blir alltjämnt också med små krukor. T.ex. den lilla skönheten med apelsiner på som mina tallar bor i. 20 spänn på Stadsmissionen i Liljeholmen. Och en röd kopp i emalj för en tjugofemma på en gårdsloppis i Tullinge. Perfekt för en kaktusbebis.


Kökssoffan

Vår kökssoffa hittade vi på Hela Människan i Tumba och köpte helt spontant. Den kostade nämligen bara 400 kronor och var helt enkelt perfekt. Hade kikat efter kökssoffa ett tag och var beredda att betala betydligt mer. När vi väl ramlade över denna hade vi  inte någon bil med oss men vi hade inget val. Vi behövde soffan och soffan behövde oss. Vi köpte den, ställde den utanför affären och medan jag åkte hem till min bror för att låna bil låg Sammy på kökssoffan utomhus och chillade.

Även stolarna är loppisfynd, 50 kronor styck på Stadsmissionen i Sätra.

Bordet har min morfar snickrat. Min familj använde det som köksbord under hela min uppväxt. Jag betsade det mörkt när jag tog över det för några år sedan. Behandlade det aldrig så det är riktigt slitet och fläckigt. Intalar mig att det för bordet mer levande, men kanske bara är för att jag är lat.

Vi håller oss kvar i köket! Här finns nämligen ett par fina tekannor och de fina fågelbilderna som kommer från min farmor. Vi hittade en hel mapp med fågelmotiv, helt fantastiska. En del glasburkar är loppis, andra har jag bara haft i cirka 100 år.

Ett av mina älsklingsloppisfynd är denna, en liten hållare för rostmackor. Från en loppis i Älvsjö för 30 kr. Tvingar alltid Sammy att använda den, även om det bara är för att transportera en macka från rosten till köksbordet till tallriken till magen.

Älskar att köpa fina skålar, formar och koppar. Har nyligen rensat massor men dessa favvisar lever vidare.


Köpte nyligen en mindre gjutjärnspanna från Saras Basar i Sundbyberg. Betalade nästan 100kr men känns så värt. Går t.ex. perfekt att baka bananbröd i.

Fina förvaringsburkar för frukt (dadlar!), ris och ingefära som vi köpte för kanske 20-30 kr styck på en loppis i Hälsingland. Glasbetonghyllan de står på kommer från mina föräldrar. Min pappa fixade till och målade om den till mig i födelsedagspresent härom året. Så fin! Och kanske livets lyxigaste att ha en låda specifikt dedikerad till cashewnötter. Åh, älskar att va vuxen och bestämma själv!!!

Kameror

Kameror hör ändå till vanligheten att vi införskaffar på loppis eftersom både jag och Sammy fotograferar en del analogt. Orkar inte ens dokumentera alla kameror, det finns för många.

Något det inte finns för många av är denna fåtölj. Vi har nyligen fått den av min farmor. Älskar den. Kanske att vi någon gång tapetserar om den (tänk något blommigt Josef Frank-aktigt!), kanske inte.

Okej det var cirka en bråkdel av alla goa fynd. Kanske att jag dokumenterar mer någon annan gång. Godnatt.

Ljuset

Kan vi stoppa allt och diskutera det här med att livet kommer tillbaka i takt med att ljuset gör det? Trots att jag i jämförelse med förra vintern har mått orimligt bra under de mörka månaderna så känner jag ändå att det börjar spritta i kroppen. Jag vill både sitta vid köksbordet och få solen i nyllet samtidigt som jag vill vara utomhus utomhus utomhus. I guess att solen gör att en vill vara överallt och göra allting samtidigt. Älskart.


I skogen med mammis

Idag trotsade jag och mamma regnet och gick ut i skogen. I ryggsäckarna hade vi te och golden milk, matsäck och trangiakök. Vi lyckades undgå regn hela dagen och kunde torrskodda strosa omkring på det planlösa sätt en gör i skogen. Vi plockade svamp som vi spontanstekte till lunchförrätt på ett berg. Vi satt i lä medan träden runt oss vajade i vinden. När trangiaköket svalnat och vi fyllt magarna strosade vi vidare, plockade mer svamp, pratade och när vi kom ut ur skogen satte vi oss på en trappa med mysig utsikt och fikade. Och på hemvägen hittade vi kamomill som jag plockade. Det ligger nu på vinden hemma hos mamma och pappa och torkar. Är så spänd inför att få dricka eget kamomillte!

När vi var nästan hemma frågade jag mamma vad hon tyckte var bäst med utflykten. Det enda jag kunde tänka på var kantarellfräset vid lunchen. Liksom, från skog till stekpanna till mage på mindre än en halvtimme. Hur lyxigt är inte det? Men mamma svarade att det bästa var att hänga med mig och det var ju såklart det rätta svaret <3.














Långbyxor, klimatångest och nattbad

Helt plötsligt är den eviga sommaren slut. Eller ja. Värmen hänger med ända in i september och vi fortsätter att bada och sitta på balkongen och jobba på birkenstockbrännan. Jag återvänder till jobbet. Tar på mig långbyxor för att jag får för mig att det förväntas. Cyklar i rusningstrafiken och påminns om hur mycket det utmanar tålamodet. Allt blir som vanligt men inte alls som förut och det är tryggt och skönt och jag kan andas ut igen. Minns känslan av att inte stå ut och är tacksam över att den är utbytt mot ett lugn.

Spenderar mina första två lediga onsdagar med maxade aktiviteter: båtutflykt med favoritkusiner och faster, partiledardebatt samt ett intressant och inspirerande seminarium om klimatet med fokus på Östersjön. Har klimatångest deluxe och försöker dämpa den med nyttiga åtgärder. Påbörjar en period av köpstopp, försöker äta mer veganskt och cyklar prick överallt. Men det gör jag ju alltid. Rensar dessutom ut garderob och saker och undrar varför jag har så mycket. Säljer några prylar på Tradera och är stolt över det.

Vi går på konserter och nakenbadar i Årstaviken lördagsnatten efter Popaganda. Flyter runt på rygg under en stjärnklar natthimmel, något som känns orimligt med tanke på att vi är mitt i en storstad. Smyglängtar till julen, gör hemmagjord supergod vegansk och sockerfri glass och målar egendrejad keramik. Plötsligt är det september och snart val och det gör mig skiträdd.

spelar ingen roll om nån liten art dör ut

Det hade regnat så länge och mycket att det inte längre var möjligt att avgöra om det fortfarande gjorde det. Jag var så genomblöt att det inte hade gjort någon skillnad vare sig det regnade eller inte. Mina fingrar var skrynkliga och de testar av mitt hår som letat sig ut ur huvan på min regnjacka var tunga och mörka av vattnet. Jag rörde på mina tår i de dyblöta tofflorna, kände mig nöjd över att inte förstöra ett par gympadojor.

Och sedan gick Annika upp på scen och jag mindes hur jag började lyssna på henne på hösten för prick tio år sedan och jag sjöng med nästan hela tiden och spädde under någon låt ut regnet med tårar. Rös när hon sa att hon inte skulle säga vad vi borde rösta på i valet om några veckor men ville påminna alla om vad man lärde sig i skolan: att alla människor är lika mycket värda.







Höjdpunkter

Tankar in bilder från resan och kommer på att jag redan glömt saker vi gjort. Därför: ett par höjdpunkter från resan;

Tog ett snabbt stopp på Dragongate under första etappen norrut. Sammy älskar den här platsen så vi stannar alltid för att han har någon ny (gammal) kamera han behöver dokumentera med. Det finns en dokumentär om det här tokiga stället och dess historia. Lyssna vettja.

Vi badade i Lunnsjön. Nicklas och barnen fångade fiskar i en hink.


Såg en fantastisk solnedgång från rastplatsen norr om Höga Kusten-bron.


Vi stod uppe på Skuleberget och tittade ner från världens högsta kustremsa (286 meter hög!). Där åt vi äckliga och icke prisvärda våfflor.


Stannade vid ett motell som var fotovänligt. Åkte sedan många kilometer omväg till en loppis som var 800 kvadratmeter stor men köpte inget.

Skejtade i Umeå och såg solen gå ner och månen upp.

Hängde på låset till Bildmuseet och fick alla utställningar i princip för oss själva.

Kom till Prästholm där vi försökte få en skymt av månförmörkelsen men istället blev uppätna av mygg.


Första dagen i Palsankylä tog vi en promenad med Sammys pappa. Fick snabbt sällskap av en hund som såg ut som en räv. Vi kallade den för kettu-koira.


Varje kväll bastade vi och grillade korv.

Vi rodde på den lilla sjön.

Johanna flätade allas hår. Här Sammys.

Plockade hallon.

Lekte med Sammys kusinbarn. Först var de blyga. Sedan ville de att jag skulle äta deras kakor och kolla på alla deras grejer (classic – gör alltid så själv, alltså visar upp nyligen fyndade grejer, undra om det är en barnslig grej?).


Vi besökte en bilkyrkogård. Den låg mitt i skogen mitt i ingenstans och här stod så många bilvrak att vi inte orkade räkna. Smög runt och kollade in leopardklädslar och rostiga chassin istället.






Vi åkte till ”Finlands Ullared” – Tuuri. Det var inte riktigt som vi trodde, men det var ändå en trevlig utflykt. Det regnade skitmycket och blev en jättefin regnbåge.



Lvällen därpå blev det också en regnbåge. Den var faktiskt den mäktigaste jag någonsin sett. Och den rymdes inte på bild. Över den lilla sjön sträckte sig nämligen inte bara regnbågen, utan även en exakt kopia av den, speglad i vattnet. De två bågarna bildade tillsammans ett perfekt symmetriskt öga. Det röda huset på andra sidan sjön (tillika de närmsta grannarna) utgjorde pupillen. Out of this world och så vidare


På båten hem lyckades jag med konststycket att gå upp en timme för tidigt. Trots att jag ställt klockan med Sveriges tidszon i åtanke, och var helt säker på att min telefon ställt om sig när jag vaknade, så vaknade jag alltså kl sex finsk tid. Men eftersom jag redan klivit upp och börjat borsta tänderna bestämde jag mig för att inte sova mer (trots att jag hade bara drygt tre timmars sömn i bagaget). Tog med mig ett par kameror och gick upp på däck istället. Myste runt i den lugna och vackra morgonen och kikade på folk som rastade sina hundar och på stora fartyg som trixade sig fram mellan alla söta små öar.





200 mil

Vi har kört nästan 200 mil. Genom hela landet och över gränsen till Finland och ner på andra sidan. Det är den varmaste sommaren vi minns. Den är skrämmande varm faktiskt men vi blundar åt det nästan hela tiden eftersom vi får en ursäkt att bada jämnt och våra kroppar blir bruna och håret bleks. Livet har varit enkelt. Vi har haft vårt tält och våra sovsäckar och våra kameror och varandra. Och en icke fungerande kylväska så ibland har vi nog ätit mat man borde ifrågasatt lite bättre med tanke på att det är rötmånad.

Vi har gått på oräkneliga loppisar och mött personer som mullvadsgubben en bra bit utanför Kramfors som så gärna ville prata och tyckte att Sammy ”behövde kanske lite verktyg” och så undrade han om jag inte ”ville ha några nya krukor”. Nöjt nickande han efter han sa det, som om han kom på att en kvinna, hon kan ju också ha intressen. Hos mullvaden fyndade vi inget. Men det gjorde vi på diverse andra ställen. På loppisen i Södra Prästholm exempelvis, där man ignorerade eldningsförbudet och grillade så att hela trädgården luktade lik. Där hittade vi en fin lampa och en kruka och en fin gammal Nikon för en tjuga. Tyvärr verkade den inte fungera. I Jättendal köpte vi ett fantastiskt blombord och i Umeå gick vi inte på loppis alls. Där skejtade vi istället. Och gick på både Bildmuseet och Västerbottens museum (med den fantastiska Sune Jonsson-utställningen, samt en om Sveriges minoriteter – mycket bra!).

Till Uleåborg i Finland åkte vi trots att min pappa sa att det fanns minsann inget att hämta där. Men det gjorde det. En trevlig camping och en fantastisk strand med Venice Beach-vibe och Baywatch-torn. Där badade vi både på kvällen (när en tokig finne kom och snackade med oss om att jorden var platt och det var minsann bara så det var, allt annat var konspiration, och den var ju inte helt platt såklart för på sidorna fanns ju berg så man inte kan ramla av och så där) och på morgonen (när det kryllade av folk) innan vi åkte vidare. Fram till Palsankylä kom vi lite senare än vi tänkt än söndag, och sedan tog vi inte på oss skor på flera dagar. Bara badade och bastade och grillade och spelade spel och pratade (även om exempelvis jag inte förstod särskilt många ord när de som bara pratar finska pratade finska).

Tog båten hem efter två veckor. Råkade hamna på samma som Nicklas och Helena och barnen som var på kryssning. När Elvira fick veta att det var hennes faster och Sammy som de stod och vinkade åt från däck när vi rullade på bilen på båten hade hon utbrustit: ”Skojaru!?”. Hennes förtjusning över att vi var på samma båt blev pricken över i:et på resan. Sedan åt vi buffé och blev dödens mätta och garvade ihjäl oss (främst jag) när Sammy härmade Grodan Boll. Vaknade såklart fel tid pga förvirrande med tidzon men vad gjorde det när det medförde en extra timme på däck med fantastisk soluppgång över ytterskärgården?

Huset vid älven

Vi satt på den nylagda verandan utanför huset vid älven. Den gula färgen som inte målats sedan 67 hade flagnat. Ändå var det vackert. Solen bredde ut sig över gårdsplanen och torkade upp daggen. Frukosten var uppäten och jag drog benen upp i stolen, lutade mig tillbaka och lyssnade på farmors berättelse.

De hade köpt huset för 10 000kr. När de sedan flyttade från Luleå till Helsingborg var det såklart rimligt att ifrågasätta om de skulle sälja huset vid älven. Tydligen hade bonden i närheten erbjudit dem 50 000kr. Farmor tog sats: ”Jag minns så väl vad farfar sa”. Hon svalde, liksom för att ta sats och noggrant återge citatet så att det blev helt rätt: ”Han tittade på mig och så sa han ’Men Ulla, jag kan ju inte sälja min själ.’”

Hon skrattade sedan och torkade sina ögonvrår. Gråten la sig som en klump i min hals. Jag visste inte min farfars själ fanns i det gula huset vid Älven.

Sjöstjärna

Det råder extrem brandrisk – 43 skogsbränder härjar runtom i landet – och jag ligger på köksgolvet och gråter. Jag ligger på rygg, med ben och armar utsträcka, som om jag skulle göra en snöängel. Eller som om jag var en strandad sjöstjärna. Hulkande kippar jag efter luft. Jag minns inte ens varför jag gråter men jag gör det hysteriskt. Tänker att jag måste se ut som jag vet inte vad så sträcker mig efter en av kökshanddukarna som hänger på ugnsluckan. Lägger den över ansiktet och hulkar vidare. Sammy tar bort handduken och jag kryper ihop. Det känns som att min själ dragits ut på mitten. Det gör ont. Men nu har jag gråtit så länge att det kanske inte ens känns längre. Det känns orimligt lite.

På något sätt lyckas jag ta mig från sjöstjärna till chaufför. Vi kör norrut. Allt eftersom vi lämnar Stockholm bakom oss och närmar oss bränderna lugnar sig min själ. Och bränderna lugnar sig också, men det ska ta ganska många dagar.

Ungefär samtidigt byttes vår stadsstress med naturcraving mot en harmonisk tillfredsställelse

En måndag i maj tog jag tåget till Berlin. Jag hade romantiserat denna tågresa. Tänkt på hur mycket jag skulle läsa, lyssna på dokumentärer, filosofera, kolla på fina landskap och äta god matsäck. Och rädda jorden. Och så vidare. Tågresan blev delvis detta. Den blev också präglad av ett någorlunda konstant stresspåslag. Såklart blev vi försenade redan från Stockholm vilket gjorde mitt allra första byte i Köpenhamn till en omöjlighet, något som skulle ge en härlig snöbollseffekt på resten av resan. Men fram kom jag såklart, och världen swichade förbi utanför tågfönstret och jag träffade en man från Österrike, bosatt sedan många år i Värmland, som var påväg till Verona för att kolla läget med en tavla han låtit skicka ner i förväg. Tydligen var det någon okänd men fantastiskt spännande italiensk konstnär som målat tavlan för 150 år sedan och han ville minsann se om det fanns någon köpare på plats. Detta och diverse annat pratade vi om under resan mellan Kolding och Flensburg och också vidare mellan Flensburg och Hamburg. Först på sista tågresan fick jag lite vila och när jag kom fram till Berlin var det redan mörkt. Men det var varmt och där fanns kusinkramar och fniss. Och en fantastisk lägenhet (kolla in trapphuset!).


Första dagen promenerade vi via Berlinmuren till en park (ett gammalt flygfält!) där vi hängde med lite kompisar till Pernilla. Vi snackade, spelade spel och skyddade oss från solen. Min allergi var orimlig och det var skönt att komma inomhus några timmar under sen eftermiddag. Pernilla svidade om till viktiga kläder för en mentorträff och jag och Marwin svidade om till oviktiga kläder och gick och åt koreoanskt.




Andra dagen tog vi en härlig morgonpromenad i en park. Allt kändes som Jurassic park. Sedan åt vi brunch och jag köpte ett par fräcka solglasögon i en second hand-affär (som för övrigt sorterat sitt kökssortiment i färg och det vat helt fantastiskt fint). Vi promenerade runt i en park med massa rosor, shoppade somriga klänningar och turistade lite bara för att. Ägnade dock större del åt att stretcha och vila på gräset framför Rikstagshuset än att faktiskt kolla på Riksdagshuset. Bentröttheten och solstinget var ett faktum.

På kvällen gick vi på fest, drack weinschole och fick beröm för att vi hade så snygga skandinaviska outfits. Jag var nöjd över det.








På torsdagen packade vi matsäck och snörade på oss snabba skor. Tog tunnelbanan österut med målet att promenera runt sjön Müggelsee (16 km). När den asfalterade stigen tog slut och ersattes av en grusväg – det var ungefär samtidigt som Pernilla fick ett mail om att hon fått ett stipendium på orimligt mycket pengar – byttes vår stadsstress med naturcraving mot en harmonisk tillfredsställelse. Skogen liksom omgav oss och  genom träden letade sig bara tillräckligt mycket solstrålar. Vi stannade vid vattnet och åt lunch, kollade in gulliga hundar, förundrades över folks outfits och lyckades inte lista ut färjetabellen för att korsa en kanal. Det sistnämnda fick oss att tvingas ta en ganska lång omväg för att komma runt sjön. Det gjorde inget.







Vi passerade genom ett område som kallas för Nya Venedig, där det rinner kanaler lika tätt som gatorna i ett villaområde. Mycket mysigt! Mindre mysigt var att vi tvingades sparka upp en toalettdörr för att få kissa på en mack (där vi också roades av oljepåfyllningsstationen).

Tillslut kom vi fram till badstranden, där vi tog oss ett av livets mest välförtjänta bad. Sedan tog vi spårvagnen tillbaka till stan igen.






På kvällen åt vi supergod vietnamesisk vegansk mat och somnade till Big Bang Theory. Och på fredagen åkte jag hem. Att flyga kändes som livets största lyx. Inser varje gång jag flyger hur mycket jag älskar fart. Alltså verkligen. Kicken gör något med mig. Borde blivit pilot. Eller astronaut. Stackar planeten.

50

Idag cyklade vi till Hornstull och traskade runt på marknaden. Kollade på gulliga hundar, köpte färgglada Vans och fick gratis glass. Marinerades i solen och blev tvingade att bada trots elva grader i vattnet. Helt knäppt att det fortfarande är maj och jag redan hunnit bada tre gånger. Jag ska ju upp till 50 i sommar har jag tänkt.






Agat 18K

Jag fick en kamera av Sammy när jag fyllde år. En sovjetisk halvformatkamera – dvs varje bildruta rymmer två stående bilder – i fickformat från slutet av 80-talet. En Agat 18K. Den fastnade i tullen och kom flera veckor efter min fölsis, men för en vecka sedan dök den upp och jag laddade med film och fotade järnet för att fylla första rullen. Nu är den fylld, framkallad och scannad! Det är rätt psykande att man laddar filmen uppochner och att bilderna därför radas upp från höger till vänster istället för tvärtom. Men förutom det älskar jag den. Håll till godo med vattenfläckarna!!!



























”Dog vi nu?”

Avslutar veckan med ett yogapass. Alla rörelser vi gör handlar tydligen om att förbereda inför huvudstående. Jag är nöjd som redan kan men får ändå massa nya tricks med mig hem. Under meditationen blir allt vitt och tyst. Stillheten som uppstår känns obekant men fantastisk. Tänker tanken ”dog vi nu?” och jag andas i det vita ljuset och det är så orimligt tyst. Slutade de andra att andas undrar jag i samma sekund som jag hör någon andas. Är det bara jag kvar undrar jag men känner samtidigt energin från de andra. Jag känner mig tom och fylld på samma gång. Som om jag liksom var ett med rummet. När vi går ut på Åsögatan är jag lätt och redo för ett par dagars ledighet.

ingenstans

Det är januari och svinmörkt och allt jag vill är att spola tiden. Jag längtar efter tomatplantor och nysopade gator. Jag längtar efter solvarm hud och lågt stående sol. Efter värme, nyplockade blåbär och blodiga knän efter en dag på skateboarden. Jag längtar efter det där varma ljuset, efter nattbad och tystnad. Och efter sång och bra musik och gräs under fötterna. Jag längtar efter yoga utomhus och efter glass.

Detta skrev jag häromdagen. Sedan kom snön. Nu längtar jag ingenstans.

Tolv grader, marängsviss och skev tidsuppfattning

Helt plötsligt är hösten slut och det blir bitvis kallt. Jag köper ett SL-kort för första gången sedan vi flyttade. Ställer motvilligt in cykeln i förrådet och märker hur livskvalitén utan två härliga cykelturer dagligen går ganska skarpt nedåt. Men det blir december och jul och det är ju helt fantastiskt men också rätt jobbigt så vi dricker glögg och skaffar en gran och dagarna smälter ihop. Plötsligt är det tolv grader och ösregn och vi firar julafton längst ner i landet. Lagar flera omgångar av livets bästa jul”kött”bullar pga så himla goda att de tar slut och vi spelar Bingolotto men vinner inget och det gör ingenting. Firar nyår med tacos och marängsviss på menyn. Tänker att allt det där krångliga som nyår brukar innebära blir för mycket i år. Varför inte äta det en tycker är godast? Så vi gör precis det och spelar spel och dricker bubbel tills det blir morgon. Det blir nytt år och ganska mycket känns ganska motigt. Jag blir arg över hur vissa män beter sig och jag säger till. Skickar arga mail och får panikartade svar tillbaka. Bortförklaringar och sånt. Går på härliga yogapass för att skapa balans och njuter av krispig kyla och solsken efteråt. Hittar en blompiedestal för en trettilapp på loppis. Åker till Skåne igen och kommer hem med extrem träningsvärk och en skev tidsuppfattning. Som alltid när en rest långt och gjort mycket under en helt vanlig helg.

Ovanför badkaret

Igår kväll framkallade jag film för första gången på månader. Det var inte helt lätt att trä upp filmen på spolen och Sammy fick hjälpa både en och två gånger men när allt väl var på plats skvätte jag kemikalier kring mig som om det inte fanns någon morgondag. Hängde på tork ovanför badkaret. Väntade otåligt på att filmen skulle torka. Och sen scannade jag  och blev lyrisk över vad gammal film i kombination med tio-kronorskamera kan leverera. Dessa bilder är dessutom helt oredigerade. Bara en sån sak.













Motivationens frånvaro och tre grejer som hjälper

Det känns lite motigt. Inte hösten. Eller vädret eller mörkret. Men typ. Något annat. Som en vägg av tråkighet som en bara vill riva mer men inte kan. Motivationens frånvaro. Så jag försöker fokusera på vad som ger mig energi. Kommer fram till tre grejer: sjunga, cykla, hångla. De tre grejerna tänker jag fortsätta göra prick varje dag, så att jag inte blir helt tom. En får ju dessutom hoppas att övrig motivation kommer tillbaka snart.

Saker jag såg i Kenya, del 3

  • Hundratals döda gnuer som inte klarat sig över floden. Mitt ibland de döda låg en skakande gnu vid liv. Den hade ännu inte frusit ihjäl i det kalla vattnet men satt fast bland de döda kropparna och dog långsamt den också.
  • En man som hade en säng lastad på sin moped
  • En elefant som rusade ursinnigt emot vår bil
  • Två män som ivrigt fixade till våran trötta bil efter ett par dagar off road, medan 11 andra personer stod eller satt och tittade på.
  • Stora fladdermöss som hängde uppochner i ett träd och sov (för att det var dag)
  • Två män i ett marknadsstånd som började prata om fotboll och Zlatan när vi berättade var vi kom ifrån. De frågade Sammy om han spelade och han svarade ”inte längre” och när jag sa att jag också spelat började de skratta hysteriskt.
  • En man som satt och sydde på tyget som omsluter sittdelen på en motorcykel.
  • En man som spelade synth som underhållning på flygplatsen i Malindi. Han spelade ganska mycket fel men log hela tiden.

Saker jag såg i Kenya, del 2

  • Getter som klättrade obehindrat på en bergvägg
  • Landskapet i allmänhet och ravinen i synnerhet som inspirerat till Lejonkungen
  • En smutsig/dammig rökande man som satt vid vägkanten mitt i Nairobi och eldade plastflaskor
  • En polisman som, efter att ha stoppat oss och hävdat att vi kört för fort trots att det inte fanns några fartkameror, ville att vi skulle betala 5000 kes för att få åka vidare. Han ville kanske mest bara snicksnacka för vi gjorde det en stund och så nöjde han sig med 3000 kes. Utan kvitto.
  • När asfalten tog slut men vägen inte gjorde det
  • En flock hyenor cirka 50 meter från vårt camp i masai mara
  • En familj elefanter som passerade 10 meter från vårt tält för att ta sig ner till vattnet.
  • Några gnuer som fastnat när de försökt ta sig över floden

Saker jag såg i Kenya, del 1

  • En man med jättemånga getter som korsade motorvägen
  • Folk som promenerade längs motorvägen
  • Giraffer, zebror, flamingos, vårtsvin, pelikaner, flodhästar, babianer, andra apor och en del fåglar.
  • En buss som nästan vält i ett dike och andra bussar och bilar som körde ner i diket de också för att komma förbi
  • Två kvinnor komma ut ur skogen med varsinn stor famn med virke på ryggen
  • En zebra som betade längs motorvägen
  • En ensam gammal asiatisk kvinna med stor ryggsäck som reste ensam och verkade nöjd över det
  • En källa i berget där vattnet var mellan 70 och 80 grader varmt

Fast det är inte tyst

Jag sitter på en kudde på balkongen och det är tyst. Fast det är inte tyst, det är bara avsaknaden av prat och musik och annat som vittnar om att saker pågår alldeles nära som gör att det känns då. När jag lyssnar hör jag ju klockans tickande i köket och bilarna på Huddingevägen som susar förbi lite för snabbt, så där så att de tvingas bromsa kraftigt i kurvan vid tippen i Östberga. När jag lyssnar hör jag enstaka fågelkvitter och hur löven i aspen rasslar. Det låter magiskt det där rasslandet.

Jag försöker ta in ljuden och luften och andas bort stresskänslorna jag hade nyss. Ilskan och irritationen. Det där värsta som kommer fram när en är stressad, gör fel och när saker inte fungerar.

Torne älv

Älven var djup och kall. Jag gick i och vattnet nådde mig snabbt till midjan. Till nyckelbenen. Jag lät älven omsluta mig och en kort stund blev jag orolig att jag skulle få kramp. Träningsvärken från gårdagen gjorde att benen kändes ihåliga och trots de sex kilometer löpning jag precis avverkat kände jag mig knappt varm i musklerna. De var stela och ömma och det kalla vattnet fick dem att spännas ytterligare. 

Jag tog ett par simtag, dök ner under ytan och svepte fram i det tysta vattnet. Öppnade ögonen och såg hur älvvattnet färgade huden på mina armar och händer roströd. Undrade hur stark strömmen var. Om den skulle kunna ta mig. Senare fick jag reda på att en man försvunnit i samband med en fisketur under natten. Kanske, och mest troligen, hade han blivit ett med älven. Bortsvept och uppäten. Kanske flutit med i flera kilometer. Mannens båt hade man hittat och dragit upp på stranden under dagen men han var spårlöst försvunnen. 

Men jag visste ännu inget om den försvunne fiskaren. Pigg av det svalkande badet tog jag mig iland och torkade i solen en stund innan jag klädde på mig mina kläder och promenerade upp till huset. Vi stekte pannkakor till frukost och åt dem med glass och struntade i att ingen sund människa äter pannkakor med glass till frukost.

Jag måste ingenting alls.

Vi flyttar ihop och dagarna går snabbt. Cyklar till jobbet varje dag i sällskap av varandra. I höjd med Slussen eller kanske nere på Skeppsbron trampar han på lite extra, nickar till mig och mimar ”hejdå”. Och så går jag upp på kontoret och jobbar. Äter lunch i solen. Spelar spel på kvällarna. Groddar mungbönor och alfaalfafrön och odlar krasse och på tomatplantorna räknar vi till tio tomater. Vi hänger på balkongen. Sätter upp tavlor och hyllor. Beställer hem en fin reklamplansch för Jaffa från 50-talet som vi ramar in. Använder borrhammare och känner oss som proffs. Fast livrädda att göra fel. Det här med nybyggd lägenhet är ju ändå lite klurigt. Att borra det första hålet eller spika den första spiken i en helt naken, kritvit och perfekt slät vägg är inte så lätt. Känns som att ta någons oskuld.

Får sommarbruna ben fast det känns som att sommaren aldrig kommer. Går på Allsång på Skansen. Gråter på offentlig plats och två tjejer kommer fram och i hederlig systerskapsanda frågar de om det finns något de kan göra. Det har inte undgått dem att jag gråter. Jag blir rörd och glad av det här med att tjejer ofta ställer upp för varandra. Får fram ett snorigt ”tack” och förklarar att jag pratar med mamma i telefonen, så det behövs inte.

En fredagmorgon blir han påkörd med cykeln. Slår sitt skadade knä i bilen och flyger upp på motorhuven. Blir skärrad och mörbultad men är i övrigt oskadd. Cykeln som han meckat med så ordentligt blir oduglig. Mannen som körde bilen har inte kört bil i stan sedan dess. Hävdar att han inte är traumatiserad eller så men att det är lika bra att låta bli. Jag tänker att han är traumatiserad alla dagar i veckan men att det är bra med färre bilkörare och fler kollektivåkare. Vi köper nya cykelhjälmar som är snygga men som också ser lite lite ut som ridhjälmar och det tycker jag är roligt. Vi badar fast det är lite kallt eller regnar men vi vill så gärna ha semesterkänsla. Cyklar flera mil i veckan och får starka ben. Rullar över min gamla skolgård och allt ser annorlunda men bekant ut. Min lugg har växt ut helt och jag inser att jag måste toppa håret. Eller ja. Jag måste ingenting alls. För nu börjar semestern och jag har aldrig varit så nere i varv inför semestern förut och det känns fantastiskt.

Det nya året

Det nya årets första månader går. Ganska mycket händer och det är tidvis kaos i själen. Men det lugnar sig och jag hamnar någonstans där jag mår bra. Mormor går bort. Nicklas håller om mig när vi gråter vid hennes säng. Dagen för begravningen är solig och fantastiskt vacker. Jag gråter mycket, allra mest när pappa läser sin dikt i kyrkan. Blir också rörd av det prästen säger, om ett eventuellt annat liv efter detta. Det lugnar mig och jag önskar att jag vore religiös. Vi äter grekisk buffé i församlingshemmet och dricker Loka och läsk ur såna där lite räfflade stapelbara glas med två ”lager” som bara finns i typ församlingshem och skolor. Det känns nostalgiskt.

Elvira utvecklar sitt språk något enormt (jag lär henne säga ”yolo” och ”plums”) och Vidar kan nästan gå. Han ler snett och skrattar nästan hela tiden. Jag samlar energi hos dem. Promenerar eller cyklar upp till Nicklas och Helena då och då för att få hänga och fylla på energi. Även om jag inte har tid. Ibland om jag kommer oanmäld blir Elvira alldeles till sig. Då killar det till i fasterssjälen.

Sammy blir med en cykel och vi mekar i mamma och pappas garage. En dag cyklar vi hela vägen hem till dem. Jag rotar igenom gamla lådor med grejer och köper en enorm plastlåda på Clas Ohlson med syfte att fylla den med minnen. Alltså såna saker jag absolut inte kan slänga. Det som får plats i lådan får jag spara. Resten måste jag kasta. Det blir svårt att prioritera när jag bläddrar bland gamla dagböcker, kärleksbrev och souvenirer från resor.

Jag köper en rosa pinata och räknar ner dagarna till min födelsedag. Men mest räknar jag ner dagarna till nya lägenheten. Sammy och jag ska flytta ihop och jag scrollar på Pinterest i evigheter och rensar mentalt och fysiskt bort det jag inte vill ha med mig. Möblerar den nya lägenheten i huvudet och när vi är i second hand-butiker säger Sammy: ”nu behöver vi inte längre tävla om de bra sakerna, för nu ska vi köpa saker tillsammans”.

Jag slutar ta D-vitamin och ställer ner vinterkängorna i förrådet. Åker på en snabbvisit till Helsingfors och tar mycket polaroidbilder. Rensar på balkongen och planterar om växter. Spenderar en fredagkväll på Plantagen och när jag lämnat bilen cyklar jag hem i mörkret. Min dynamolampa fram på cykeln lyser starkt.

Oktomat

Jag ramlade över denna roliga lomography-kamera Oktomat för en 60-lapp på Myrorna i förra veckan. Kameran tar 8 bilder efter varandra. Dessa radas upp snyggt och prydligt på filmen, som om de vore en och samma bild. Jag har under helgen testat järnet. Dock inte givit kameran så mycket kärlek den förtjänat förmodligen, eftersom halva rullen blev absolut ingenting. Kände att det var något som kärvade med uppdragningsmekaniken och måste kika på det. Men kolla här ändå (ursäkta dammet):











Yogamattan

Jag rullar ut yogamattan. Tänker att jag gör det jag orkar. Känner efter vad kroppen klarar av och tänjer inte på några gränser. Andas. Blir mjuk. Och efter bara ett par minuter känner jag en stark känsla av att jag klarar mig väldigt bra själv. Inte att jag nödvändigtvis vill vara själv. Men att jag är stark och bra och trygg i min egen varelse. Att jag har en stark och funktionell kropp. Att jag har en ren och lugn insida. Att jag är kapabel att skapa min egen ro och min egen lycka. Och att jag är rofylld och lycklig. Just nu.

Efter ett yogapass som trots allt tänjde på en del gränser (en kanske inte ska vara uppochner när förkylningen ändå äntligen är påväg bort) ligger jag i Savasana och känner hur blodet pulserar genom min kropp. Känner det tydligt, hur det kraftfullt pumpar genom de tunna, tunna kärlen. Känner det förse musklerna med syre, hjälper dem att återhämta sig. Jag andas in och ut och känner mig tacksam för att jag finns.

Inte svårt alls

Exponentiell. Tiden måste ändå vara exponentiell. För den går snabbare och snabbare. Varje vecka känns som om den går snabbare än föregående och det är måndag, fredag, måndag, fredag hela tiden. Det gör mig stressad. Jag hinner faktiskt inte med. Ambivalensen i mitt liv gör sig extra påtaglig när det går snabbt. Någon slags tidig 30-årskris (som ger sig uttryck i mycket, det mesta faktiskt) i kombination med en utomkroppslig och rätt nyfunnen (men ändå inte så ny längre mtp det där om tiden) kärlek. Jag är åmsom panikslagen över vad jag ska göra med mitt liv (allra särskilt när jag blir vuxen), åmsom 100% zen och nöjd och lycklig.

Försöker leva just nu. Inte tänka så mycket på det där med att bli vuxen. Ta en dag i taget. Eller en vecka som på något sätt känns enklare att greppa. Fotografera. Andas. Sätta upp håret i en hög knut. Strunta i mascara. Eller ha ordentligt med mascara. Köpa två par skor som inte är i säsong för att de är snygga. Skaffa ett par överdimensionerade örhängen. Och 19 udda glöggkoppar för en krona styck. Hångla. Spela spel. Åka pulka när det från ingenstans kommer nästan en meter snö. Bära barn på axlarna upp för pulkabacken och höra henne ropa ”Kallops kallops kallops!” i tron om att hon ropar ”Gallop gallop gallop!” Sjunga. Framkalla film. Inventera bland julsakerna. Njuta av att ljuset ibland faktiskt infinner sig, även den här årstiden. Och då är det mer magiskt än någonsin.

Det är svårt. Men det är ändå inte svårt alls.



Chokladbollar

En tisdag efter jobbet åkte jag till hans nya lägenhet. Flyttlasset skulle inte gå förrän på fredag men han hade börjat flytta själv. Den nya lägenheten låg ju på samma gata och det gick ju faktiskt inte att vara i den gamla. Fukten hade krupit långt upp i väggarna, golven var bubbliga och det luktade blöt hund. Så jag hjälpte till att bära ett par saker och så bakade jag chokladbollar i det nya köket. Röran som uppstår på en plats där ingen varit på länge och där saker slumpmässigt placeras på otippade ställen eftersom de ännu inte fått bestämda platser var påtaglig. I den avfrostade och tomma frysen stod i alla fall ett fat med chokladbollar och skapade en känsla av hemtrevnad. Och så konstaterade vi att kökstapeten var väldigt fin för att vara ful.

Ständigt på högvarv

En fredag efter jobbet kör vi ner till Linköping. Säljer Sammys bil som blivit stående där och hamnar vid ett stökigt köksbord där vi blir sittande ett par timmar och pratar om vägen ut ur missbruk, om multiversum och om teorin kring split second. Och om hur det är att ha varit Tallboda-bo. Vi kommer därifrån lite väl sent men är fyllda till bredden av fniss, inspiration och en känsla av att livet bara händer. Det liksom händer och blir som det vill mest hela tiden. Det finns ingen vidare anledning eller förklaring, det bara är. Vi får helt enkelt hålla i oss och åka med.

Träden ändrar färg och det blir mörkt. Mörkret gör sig påminnt genom att göra mig trött. Jag torkar bananer i mammas torkolla och gör rawbollar och veganska chocolate chip cookies. Tar in alla tomater från balkongen och låter de mogna i en träskål på köksbordet. Köper ett par jättefina stolar för en femtiolapp vardera på Stadsmissionen. Behöver de inte men behöver dem ändå. Och vi tänder ljus och spelar Uno och vi åker till Rönninge med en resväska full av framkallningsgrejer. Bygger tillsammans med pappa upp ett mörkrum i deras tvättstuga och så sätter vi igång. Processen är som ren magi och det känns som att vi tar den analoga fotograferingen till nästa nivå. Som att vi fullföljer, gör klart. Vi åker hem för sent, sover för lite men kommer tillbaka och fortsätter.

Och jag går på kören för första gången på ett par veckor och det pirrar till i själen då och då under övningen. Konserten närmar sig, biljetterna släpps exempelvis, och det påminner mig om att det faktiskt snart är jul. Min bästa tid på året närmar sig och jag försöker andas vid frukostbordet fast det fortfarande är mörkt ute. Försöker påminna mig om att varva ner trots att jag ständigt är på högvarv. Vet inte riktigt hur man gör.

Skulle behöva ett par dagars paus

Jag kommer hem från Frankrike. Hinner inte sova eller knappt andas och när jag packar upp resväskan packar jag om i en annan. Åker till Skåne. Flyger sent från Bromma efter middag och häng med mamma och pappa. Flyget är försenat och jag sover hela vägen. Landar i ett regnigt Ängelholm och Sammys skägg känns längre än på länge. Nästa morgon rakar han sig. Vi umgås med hans föräldrar, spelar många partin Uno och går på utställningen där Sammys bilder hänger. Jag är stolt och blir berörd och dricker stark ipa och när vi åker hem på kvällen är jag lite full. Vi ser film och bakar äppelpaj och hans föräldrar somnar i soffan och vi går ner i förrådet där han ger mig en fin väska till en av mina polaroidkameror. Jag blir jätteglad.

Vi promenerar genom Bjuv. Träden ändrar färg och vi fikar hemma hos hans moster. Jag dricker kaffe och på vägen hem klampar vi in i trädgården till en av Sammys gamla kompisar. Blir stående en stund och pratar. Och vi har varsitt paraply och kommer iväg mot Stockholm flera timmar senare än vi tänkt.

På vägen hem bestämmer sig bilen för att den inte vill samarbeta så vi blir stående i Linköping och min snällaste pappa kommer ner och hämtar oss mitt i natten men Sammys bil blir kvar men vi kommer i alla fall hem tillslut men såklart alldeles för sent. Jag hinner inte landa hemma så jag skippar kören efter jobbet på måndagen. Dricker te i hans soffa en stund istället, tar bilen till Rusta i Västberga där jag köper världens finaste påslakan med blåbär och luften är kall och krispig och det luktar faktiskt höst. Handlar och lagar sen middag och catchar upp med Pernilla och dricker te och äter choklad och återvänder till livet. Känner att jag måste hinna landa. Skulle behöva ett par dagars paus.

Fikonträden

Vi lämnar de färgglada fönsterluckorna, de trånga gränderna, fikonträden, palmerna och värmen. Lämnar huset på berget, med stengolv och stora fönster. Lämnar utsikten över dalen, poolen med delfinmosaik och den stora uteplatsen. Lämnar blöta handdukar och flera oöppnade flaskor vin. Lämnar en del mat och mycket sopor. Tar med en hy som luktar salt och sol, ett hår som blekts och en del myggbett. Och material från en workshop som måste sammanställas, påfyllda d-vitamin-depåer och en blöt baddräkt nedknölad i resväskan.
Vi blir försenade även på hemvägen, kommer hem mitt i natten och sover för lite. Men vi har mer energi och det är en kort vecka.

det blir mörkt fast klockan inte ens är mycket

September håller på att ta slut och det har gått ett halvår sedan jag träffade honom första gången. Luften blir frisk och vi bakar äppelpaj och promenerar och det blir mörkt fast klockan inte ens är mycket. Jag framkallar film igen och scannar och blir lyrisk. Köper en ny polaroidkamera, packar en väska, drar på mig stödstrumpor och åker till södra Frankrike.










Hösten

Det är september och luften är krispig och solen värmer lagom mycket och folk slappnar av men skärper sig samtidigt. Jag rensar bort och skaffar nytt (till exempel ett par rejäla gummistövlar) och lyssnar på Annika Norlins musik som piggar upp och påminner och lugnar. Åker skateboard och får blåmärken men kommer succesivt över rädslan efter hjärnskakningen. Och det bakas bröd och äppelpaj och jag knyter en kamerarem i makramé. Känner mig inspirerad och nyfiken och kär. Inser att jag alltid mår extra bra på hösten. Bra saker händer mig på hösten. Förra hösten tog jag ett viktigt beslut som vände på mitt liv och gjorde den situation jag är i nu möjlig. Kan inte tänka mig att det skulle kunna ha blivit på något annat sätt. Det är betryggande att livet är så föränderligt även om jag just nu inte vill ändra på något.

Perunarieska

Idag bakar vi finskt potatisbröd (på finska perunarieska, typ ”potatis-tunnbröd”). Sammy bakar det för allra första gången själv och försöker minnas sin mosters instruktioner. ”Ungefär såhär mycket mjöl” sa hon tydligen medan hon vände upp och ned på mjölpåsen. ”Ungefär såhär mycket vatten” sa hon tydligen medan hon öppnade vattenkranen och lät vattnet strömma en lagom stund. ”Det viktigaste”, sa hon, ”är att ha mycket salt. Annars kan det lika gärna vara.” Så Sammy höftar som ett proffs och smeten blir rinnig och fantastisk och vi bakar plåt efter plåt och modifierar och provsmakar. Äter minst sju mackor sittandes eller ståendes på golvet och köksbänken. Dricker te också. Och skrattar och slänger på lingon eller ost eller kummin innan bröden går in i ugnen. Och det blir gott.





Vi kommer att se tillbaka på den här tiden när vi blir gamla

Vi kommer att se tillbaka på den här tiden när vi blir gamla. Det påminner vi varandra om nästan varje dag. Vi kommer att se tillbaka på tiden då vi åt frukost tillsammans, lånade bananer och krossade tomater och kläder av varandra, drack kvälls-te och kollade på film ihop innan vi skulle sova, kissade med öppen dörr för att vi helt enkelt inte kunde avsluta konversationen vi var mitt uppe i (alternativt bara inte orkade stänga dörren). Sa godnatt och godmorgon och ha en bra dag och hur var din dag och hur mår du till varandra. Gav varandra lyckokramar i köket eller fnissattacker i soffan. Plockade ur diskmaskinen tillsammans. Turades om att gå ut med soporna. Eller gick ut med dem tillsammans. Eller gick på morgonpromenader tillsammans. Morgonpromenader som vid något härligt tillfälle även innefattade morgondopp och frukost på en brygga. Åt middag ihop på balkongen. Drack vin ihop på balkongen trots att det bara var kanske en tisdag eller en torsdag.

Tänk att jag bor tillsammans med en person som med knappt tre månader mer erfarenhet av livet inte bara är min bästa kusin, utan också min absoluta förebild, idol och bästa vän. En person jag kan vara prick och exakt mig själv med. So here’s to more fnissattacker och viktigt prat och kiss med öppen dörr. För det kommer vi se tillbaka på när vi blir gamla.

Godnatt

Klockan var 05.45 när mitt alarm ringde imorse. Jag snoozade en gång och sedan en till på ett annat alarm men kom ändå upp ur sängen rätt snabbt. Hälsade nyvaket på Pernilla, slängde på mig baddräkt och kläder och packade ner frukosten som vi redan förberett. Och så gick vi ner till sjön fast klockan bara var sex och vi hoppade i vattnet som var betydligt varmare än luften (termometern utanför mitt sovrum visade 13 grader). Simmade en stund och åt frukost på bryggan. En annan person, en liten nöjd och skrynklig farbror, kom och simmade några armtag också. Han sa att han haft som tradition att alltid ta ett morgondopp, var han än befann sig. Vi blev inspirerade och bestämde att vi ska försöka göra detta igen snart.

När vi fått i oss vårt medhavda te, våra chiapuddingar och gurk- och veganostprydda mackor, borstades tänker och hår och vi begav oss tillbaka till civilisationen. Jag tog tåget till jobbet och Pernilla gick till gymmet. Och så var arbetsveckan igång och jag är så trött att jag håller på att svimma. Det är kanske sånt en får ta när en minsann ska gå upp orimligt tidigt. Här kommer dessutom den sista bilden jag scannar idag. Den togs i kvällsljuset som Värnamo bjöd på för en dryg vecka sedan. Vi passerade där påväg norrut från Skåne. Någon timme senare tog vi ett sent kvällsdopp i Jönköping och sedan körde vi hela vägen hem trots att vi var dundertrötta. Ungefär som jag är nu alltså. Godnatt.

En kan minsann inte lämna kantareller

En kväll promenerade vi genom skogen och förbi eller över några åkrar och intill en hästhage och upp på en utsiktsplats från vilken man såg hur långt som helst. Vi hade glömt att äta middag och jag var trött och hade ont i magen och myggen var fan i mig överallt så vid ett tillfälle, när min film i kameran var slut men Sammy hade mer kvar och hästarna i hästhagen var extra fotogeniska och det skulle han minsann dra nytta av, satte jag mig på huk på vägen och kände mig tom på energi. Men sedan tror jag att jag fick en kram eller något och en kort stund senare hittade vi jättejättemånga gula kantareller. Det gjorde mig helt matt för en kan minsann inte lämna kantareller så vi var tvungna att plocka alla, prick alla, fast det var jättemånga och jag var trött och hungrig och mest vill hem.



Gummistövlar och regnkläder

En av de första dagarna i Finland (kanske till och med den allra första) tog vi på oss gummistövlar och proppade ryggsäckarna med regnkläder. Himlen var nämligen hotfullt mörk och det tog inte lång stund innan vi tvingades svida om till regntätt och gömma oss under träd en lång stund för att undvika att bli genomblöta, vilket vi ändå blev. Men under träden fanns blåbär, och vi plockade massor. Medan solen fortfarande sken såg det ut såhär:








Halv

När jag kliver på bussen till Helsingfors känner jag mig halv och jag kämpar med att samla ihop mina känslor. Det känns som att jag spritt ut dem; över den lilla sjön, i bastun, vid fönstret ovanför köksbänken, på skogsstigarna, på utsiktsplatsen, i tältet, över hans kropp.

I tre veckor har vi umgåtts dygnet runt. Sånär som på en löprunda och ett par timmar efter första resan till Finland – när vi packade om och skulle till Skåne – har vi inte lämnat varandra en sekund. Dagarna har smält ihop och vi har badat och bastat och plockat bär och kört bil, sett solen gå ner och månen gå upp och vi har blivit myggbitna och livrädda och överlyckliga och visat nya sidor för varandra. Vi har skrattat och spelat spel och pratat och tältat och lekt med fina barn och pysslat och åkt skateboard. Vi har ätit glass minst en gång varje dag, gått på loppisar, promenerat, hånglat, fotograferat och snorklat. Våra kroppar har blivit brunare, hans skägg blivit längre och mitt hår har blekts av solen.

Nu är jag hemma. Han är kvar i Finland och jag känner mig alltså halv och fascineras över känslan av att vara kär. Jag har packat upp och städat och tvättat och framkallat ett par rullar film. Scannar för fullt:







och allt som inte är just nu verkar oviktigt och det är precis vad det är

När jag ligger och försöker somna ombord på MS finnclipper har jag inte sett honom på nio dagar. Jag kan inte somna. Kan nämligen inte förstå att jag snart ska få andas samma luft som han. Att jag ska få känna hans händer smeka min rygg och höra honom säga att han saknat mig.

Vi bastar och badar och skrattar. Och vi spelar fotboll och plockar blåbär och går på loppis. Vi spelar Uno med hans föräldrar och gör kantarellstuvning av de mängder svamp vi hittar i skogen. Hittar också smultron, åkerbär och hjortron. Stoppar i munnen på löpande band och låter skogen stå för mellanmålen. Och vi gömmer oss från spöregn och sedan struntar vi i spöregnet och slutar gömma oss och vi promenerar längs hästhagar och över åkrar. Blir bitna av mygg och trötta av att klockan är mycket och att vi glömt äta middag. Solen går aldrig ner och vi går aldrig och lägger oss. Bakar blåbärspaj och min pappa, som också är i Finland, kommer och äter lunch med oss. Vi leker i traktorn och i sandlådan med hans kusinbarn och trots språkbarriären har vi roligt. Och över sjön och åkern letar sig på kvällen dimman, den som lägger dagg i gräset och en mystisk stämning på sjön. Det ångar om våra kroppar efter bastun och vi dyker i det kalla vattnet. Klyver den spegelblanka, mörka vattenytan och stannar tiden när vattnet omsluter kroppen. Ryser lika mycket av kylan som av den tillfredsställande svalkan. Simmar och lyssnar på forsen vars avlägsna dån letar sig fram till oss i den annars tysta natten. Vi ser sångsvanen sjungande sväva över den lilla sjön. Dess vingslag är lika svepande mjuka som de är kraftfulla och starka. Och det är lätt att andas och leva och allt som inte är just nu verkar oviktigt och det är precis vad det är.

Lite måsten

När jag går från kontoret har nästan alla andra redan gjort det. En enda kollega är kvar och hon ger mig en kram och säger glad sommar och när jag går in i hissen ler jag. Sätter på något med Håkan Hellström och går leende genom Gamla stan mot tunnelbanan. Semester. Känslan av att stänga av, checka ut och koppla bort. Att jag sedan måste ägna ett par timmar åt jobb i soffan hemifrån gör mig inte så mycket. Jag scannar negativ och kollar på Unbreakable Kimmy Schimdt samtidigt. Och när jag nu efter klockan 23 tillslut kan stänga ner mailen och Skype känner jag mig extra värd semester. Lugnet liksom sprider sig. Lugnet i kombination med viljan och peppen att hitta på roliga saker. Jag ringer Sammy och vi bestämmer helt spontant att jag ska komma till Finland istället för att han ska komma hem. Så jag ringer pappa och han klämmer ut sig att han åker till Finland på söndag kväll så hux flux är resan nästan hela vägen fram fixad. Inklusive ressällskap. Allt liksom klaffar och jag sitter på balkongen och dricker te och kvällen är ljummen och känslan i bröstkorgen är skön. Jag lovar mig själv att njuta av varje dag resten av sommaren. Även om vädret inte tillåter. Även om ångesten kommer smygande (vilket känns väldigt avlägset i skrivande stund). Jag vill proppa dagarna med fina känslor. Gärna mycket utomhus. Lite telefon. Mycket bad, hångel, yoga, bokläsning och prat. Lite dator. Mycket spel, bastu, tankar och lugn. Lite måsten.

Repat

Denna film lyckades jag repa riktigt ordentligt under framkallningsprocessen. Det var en förbannat varm dag och inuti den ljustäta påsen där man ska trä på filmen på spolen (i kasetten man framkallar i) blev det enormt varmt och svettigt. Det blev omöjligt att få på filmen ordentligt så jag och Sammy kämpade i vad som kändes som flera timmar men säkert bara var en. Tillslut struntade vi i påsen, mörkade ner badrummet så gott vi kunde med handdukar vid dörrspringorna, och trädde på filmen i nedsläckt badrum istället. Mindre svett, mer success. Visade sig senare att det inte bara var svett som lett till svårigheten. Spolen hade dessutom gått lite sönder men det lyckades vi laga.

Summan av kardemumman: repade bilder som jag inte orkade fixa till. Men ändå.



orädd

När mina bröder går hem efter en vegansk tacomiddag på balkongen följer jag med Felix och Johanna ner. Felix vill nämligen testa min skateboard innan de går till tåget. Han testar och är rätt bra. Vi kramas och de går. Jag, som inte åkt något sedan i fredags när jag ramlade och fick en ordentlig stöt mot huvudet (liksom betong mötte haka och huvud) som ledde till hjärnskakning, otäck förvirring, minneslucka och en tur till akuten, ställer mig på brädan och åker en bit. Glider fram längs pålitlig och jämn asfalt. Jag, som trodde jag skulle vara rädd, är orädd. Jag känner mig trygg och säker och åker några vändor fram och tillbaka nere vid portarna. Vill åka mer. Går ändå upp till lägenheten, sätter igång Veronica Maggio på hög volym, öppnar upp balkongdörren så mycket det går och plockar lite bland disken. Tänker att det inte är så viktigt att den blir gjord på sekunden, särskilt nu när diskmaskinen fungerar igen. Så jag sätter mig på en kudde på balkongen och himlen går från blå till rosa och på fåglarna som flyger högt smeker fortfarande solstrålar. Resten av världen har solstrålarna lämnat. Bara högt upp når de. Och det är enkelt att andas och bara ett par dagar till semester och jag har det bra och är tydligen orädd.

Persiennskuggor

Jag är tämligen förtjust i persiennskuggor. En liten sökning och det visar sig att jag skrivit om dem ganska många gånger. Den 31:a januari 2011 skrev jag såhär:

Persiennskuggor, de vertikala varma strecken, är de vackraste skuggorna jag vet. När jag får tillfälle ska jag fota en person med persiennskuggor i ansiktet.

På kvällarna i mitt sovrum letar sig långa persiennskuggor över väggen ovanför sängen. Det såg till exempel ut såhär för ett tag sedan:


ljuset i trapphuset

Jag har fått min scanner att fungera och nu scannas det negativ på löpande band. Har placerat mig, scannern och datorn på golvet i vardagsrummet. Sitter på den nya mattan, lutat mot soffan och märker att rummet runt omkring mig blir allt mörkare. Eller ja, mindre ljust kanske. För det blir ju inte mörkt såhär års. Och scannern morrar och teet svalnar.

Vissa bilder är värdelösa. Jag skyller på gammal film och ovanan vid nya kameror. Men så dyker det upp små guldkorn och jag blir alldeles pirrig och photoshopar bort damm allt vad jag orkar. Vilket inte är så mycket pga otåligheten från helvetet.

En kväll för några veckor sedan fick ljuset i trapphuset oss att låta nyckeln sitta i det upplåsta låset en stund innan vi gick in. Vi var ju tvungna att fånga detta:



Olympus

För några veckor sedan blev jag med en ny kamera. Det har jag blivit flera gånger på sistone egentligen. Jag har faktiskt också blivit av med en kamera och det var ganska sorgligt. Detta mest på grund av kamerans affektionsvärde och det faktum att den hade en nästan full filmrulle inuti. Själva kameran hade jag ju bara betalat 50 kronor för. Men för några veckor sedan blev jag alltså med en ny kamera. Jag och Sammy var på bakluckeloppis och wild-card-köpte en kameraväska med både det ena och det andra för en billig peng. Kameran däri var en Olympus och till den följde en massa objektiv och en blixt och jag minns inte allt. Jag klickade på den medföljande 50-milimetersgluggen för att hålla mig inom min komfortabla zon så gott det gick. Denna härlighet har jag fotat med flitigt sedan dess. Framkallade och scannade den första filmen igår och det visar sig att både hundar och katter och fina killar har fastnat på bild. Och så jag själv faktiskt.












Nattbad, blåbär och magiskt ljus

Vi firar midsommar med mat, pingisturnering, charader och nattbad. Och nästa dag ägnar jag ett par timmar åt att diska. Tar sedan skateboard och badkläder och åker till Tanto. Möter upp Sammy och Fredrik och vi trängs med bakfulla och badsugna Stockholmare och det är så fullt på stranden att vi inte ens kan ligga alla tre i rad. Men vi badar och det svalkar och när vi spenderat några timmar i solen behöver vi sova en stund på soffan. Äter glass, åker longboard i solnedgången och världen är så oerhört tilltalande för ögat för det varma ljuset ligger som ett filter över precis alltihop. Och solen sänker sig ned över staden först när klockan närmar sig 22. Då har vi klivit av våra longboards och står mitt på Årstabron. Förbluffas av det magiska ljuset och åker sedan snabbt på den släta asfalten över till Södermalm. Vi nattbadar igen och åker longboard på ett tyst Reimers Holme. Det är nästan tropiskt ute och vi äter glass igen fast det är mitt i natten och så glider vi hem över Liljeholmsbron. Och även den sista dagen av den långa helgen lyckas passera. Leker med mina syskonbarn (Elvira kallar mig för farmor och Sammy för Sammy) och dricker vin i Nicklas och Helenas bubbelpool och går hem genom skogen. Där hittar vi blåbär och blir fast en stund. Låter blåbärsriset smeka mina bara ben och plockar blå och ibland lila små bär som vi stoppar rätt in i munnen. Och vi framkallar film och jag blir exalterad över fantastiska bilder och kommer i säng för sent som vanligt. Ändå vaknar jag relativt utsövd och kär och redo för livet för det är himla fint.

 

Måste landa

Det är midsommarafton och jag har för första gången på månader sovit en natt med åtta timmars sömn. Till och med lite mer. Det här med sömn blir ett problem för mig under de ljusa månaderna. Jag går helt enkelt inte och lägger mig. Ägnar mig hellre åt nattbad, fotoframkallning, hångel och viktiga samtal. Tänker att jag kan ägna mig åt sömn när jag dör men lider självfallet av bristen på det. Får huvudvärk och tvingas dricka kaffe vid min arbetsplats på eftermiddagarna för att inte somna på jobbet. Inspireras till att hitta en balans när mamma skickar ett radioprogram om Den effektiva människan. En måste inte göra allt är vad jag tar med mig efter att ha lyssnat. Detta och att det är fantastiskt inspirerande att gå upp tidigt.

Det är prick halvvägs till julafton från julafton räknat och det har hänt så mycket det senaste halvåret. För att inte tala om det senaste året. Kanske har jag inte landat i var jag är ännu. Att livet fan är helt underbart. Måste landa i det. Ska nog meditera lite innan jag ger mig in i den effektiva människan-modet och fortsätter förbereda för midsommargästerna som trillar in om ett par timmar.

som en alltid borde göra

Jag kommer hem från Italien, börjar nya jobbet och helt plötsligt är någon slags vardag igång igen. Jag är ovan vid att dagligen sitta åtta timmar framför datorn och blir trött och får ont i ögonen. Och det är trångt på nya kontoret men jag är pepp och nyfiken och det är så många nya människor men ändå precis de gamla vanliga och allt känns nytt och läskigt och spännande samtidigt som det känns tryggt och som vanligt. Kombinationen är perfekt.

Jag gör vuxengrejer som att köpa en presenning och sopsäckar. Sågar ner träd, gräver upp rötter och kör till tippen. Och flyttar om tavlor och sätter upp en fin affisch jag hittat på loppis. Hittar förresten ganska många grejer på loppis. En skohylla, en polaroidkamera och en väska fylld med kameror och objektiv och allt möjligt för knappt någon peng alls. Efter inköpet slår jag och han oss ner i gräset i solen och gör en inventering av väskan (aka skattkistan). Jag går på konserter och spelningar och njuter av ljuset. Varje kväll letar sig långa varma persiennskuggor över min sovrumsvägg och jag monterar upp en lång lina med polaridbilder på väggen längs med skuggorna.

Han och jag spenderar en långhelg åt att göra sånt som en alltid borde göra, nämligen sova ut, äta god frukost på balkongen, gå på loppis, grilla, promenera, fotografera, bada, hångla och åka skateboard. Och hänga med familjen eftersom mamma fyller 60. Vi åker till Lida, avnjuter champagnefrukost i gräset och klättrar oss igenom den nyöppnade höghöjdsbanan. Blir höga av adrenalin, äter lunch hos Nicklas och Helena och beger oss sedan till Häringe slott för afternoon tea. Fyller på med energi och känner mig hungrig på livet. Vill maxa dagarna och känner att det är möjligt. Solen verkar ju vara uppe alla timmar jag är vaken. Så jag är vaken länge. Beställer grejer på internet framåt sent på natten, gör yoga på balkongen fast klockan är 22, tänker att jag gör så länge jag är pigg. Och tillslut blir jag trött och somnar och önskar att dygnet var längre.

Alldeles lagom att komma hem nu

Vi spenderade en vecka i Italien. Passade på när vi hade en lucka mellan det gamla jobbet och det nya. Flydde vardagen och njöt av sol, vin, pasta och det faktum att man verkar kunna köra hur snabbt man vill på de italienska vägarna. Såhär spenderade vi vår vecka:

Måndag

Jag gick upp tidigt och bredde ut min yogamatta på takterassen. Efter min yogastund gick vi ner på torget och tog en kaffe på caféet under oss. En helt magiskt cappuccino som jag sedan kom att dricka varje dag. Jag som aldrig dricker kaffe hemma. Vi köpte frukost som vi åt på takterassen. Satt länge i solen och försökte ta in allt. Mitt på dagen någon gång tog vi tåget in till Rom. Turistade runt, såg allt som skulle ses och åt dyr gelato. Blev utmattade av trängseln och sökte oss bort från de värsta turiststråken. Åt middag, delade på en flaska vin och passerade Colluseum i kvällsljuset. Fick bråttom till tåget men hann med ett par minuters marginal.







Tisdag

Promenerade runt i byn, bland annat i de äldre delarna där gränderna var branta och trånga, blommorna i klara färger och där katter låg på varje trappavsats och spann i förmiddagssolen. Vi tog sedan bilen genom bergen med sikte på Rieti. Själva resan blev höjdpunkten, med kringlande branta vägar och fantastisk utsikt. Kossor betade bland kullarna och när vi stannade på en höjd klingade koskällorna melodiskt. I Rieti var mycket stängt, och i själva verket var staden inte något särskilt. Ändå var det trivsamt att gå längs kanalen och prata, äta glass och bevittna en brand en bit bort som verkade bryta ut under vårt besök.























Onsdag

Vi klev upp mycket tidigt och tog bilen söderut med sikte på Amalfikusten. På vägen stannade vi i Pompei och ägnade någon timme i den ödelagda staden. Vulkanen tornade upp sig i fjärran och vi försökte sätta oss in i hur det kan ha varit att en morgon se en två kilometer hög pelare av aska resa sig upp ur berget. I Pompei trängdes vi med turister och lyssnade på roliga guider vars italienska brytning och fantastiska entusiasm gjorde oss fnissiga långt efteråt.

Vi tog vägen genom bergen mot Amalfi. På den höga höjden hade vi en ännu bättre utsikt över Vezuvius och dess storhet slog oss egentligen först då. De slingrande vägarna var ömsom spännande, ömsom skräckinjagande. Vid fler än ett tillfälle mötte vi någon, kanske en buss, bakom ett krön och tvingades tvärbromsa för att undvika kollision. Men utsikten gjorde det värt den sugande känslan i magen. Havet bredde ut sig som en blå matta och den utsuddade horisonten fick mattan att förlängas upp i himlen och rakt över oss. Först när vi började köra ner på andra sidan gick det att urskilja var havet slutade och himlen började.

Vi passerade igenom Amalfi men stannade inte förrän vi kom till den lilla byn Minori. Där åt vi lunch och la oss sedan på den stenprydda stranden. Vi badade, solade och läste böcker i ett par timmar innan vi sedan tog oss över bergen och hem igen.



















Torsdag

Även denna morgon gick vi upp tidigt. Vi släppte av Lisa vid flygplatsen och körde ut till kusten. Klockan var inte ens åtta på morgonen när vi parkerade bilen i Ostia. Eftersom vi siktat in oss på att spendera dagen på stranden insåg vi att vi behövde ha ihjäl ett par timmar först. Det var fortfarande lite kyligt i luften. Så vi slog oss ner på ett café där vi på en bänk i solen satt ett par timmar och pratade.

Vi låg sedan på stranden tills vi var soltrötta, lite brända och hungriga. Salta av Medelhavet satte vi oss på en restaurang där vi i skuggan återhämtade oss och åt pasta i vanlig ordning.

Under eftermiddagen tog jag en promenad genom byn igen. Med kameran i högsta hugg förevigade jag exempelvis männen (gubbarna?) som alltid satt på sin bänk nära torget. Där sitter de väl och ljuger dagarna i ända och har väl alltid gjort och kommer alltid att göra det.

På kvällen, efter middag och tillräckligt mycket rödvin, kom Isak på att vi borde sova utomhus, på takterassen. Så vi drog upp varsinn madrass och täcke på taket och la oss på rygg i den ljumma kvällen. Ovanför oss bredde en klar stjärnhimmel ut sig som en uppochnedvänd skål, strösslad med stjärnor. I den lilla byn inramad av berg fanns inget störande stadsljus och natten var klar. Jag vaknade vid halv fem av det starka månljuset men somnade om och vaknade sedan inte förrän solen letat sig över bergskammen och börjat värma upp världen.









Fredag

Natten på taket hade gjort oss gott. Den friska luften hade troligen dämpat en eventuell bakfylla och jag kände mig, trots att jag lidit en del av min allergi under kvällen och morgonen, utvilad och harmonisk. När det som sedan skulle till att inträffa gjorde det var det ingen av oss som tog särskilt hårt på det hela. En annan morgon hade en kanske reagerat annorlunda. Vi insåg nämligen att torget, på vilket vi alltid parkerade vår bil, under morgonen förvandlats till en marknad. Stånd och rörelse mötte oss när vi kom ner och hittade vår bil inparkerad mitt i alltihop. Inträngd mellan handväskor, klockor och annat krafs som säljs på marknader stod vår bil snällt precis där vi lämnat den. Under den ena vindrutetorkaren satt en parkeringsbot. Försäljarna skrattade och försäkrade oss, genom kroppsspråk på grund av bristande engelskakunsksper, om att det inte var någon fara – vi var bara helt enkelt tvungna att vänta ut marknaden innan vi kunde åka någonstans. En ung kille kunde lite engelska och lyckades förmedla att de skulle vara klara ”one four a clock”. Vi skrattade mycket och han som kunde lite engelska uttryckte att det var härligt att jag var så ”happy”). Och så planerade vi om dagen. Ägnade timmarna innan klockan ”one four”, dvs 14, med att sola, prata och yoga på terassen och sedan strosa runt lite på marknaden.

Åkte sedan till kusten där vi spenderade eftermiddagen med att bada och äta medhavd matsäck på stranden. Kom hem, åt middag på den restaurang vi gått tillräckligt många kvällar för att de anställda skulle bli glada av att se oss och bjuda på limoncello efter maten. Denna sista kväll tog sig vår servitör faktiskt ett litet glas med oss.

Lördag

När vi tagit oss till flygplatsen och lämnat in bilen, fått i oss kaffe och croissant i brist på annat var det redan dags för boarding. Jag glömde att sätta på mig mina stödstrumpor men det gjorde inte så mycket. Och plötsligt var vi i luften och lämnade Medelhavet under oss. Saltet sitter fortfarande i håret och min kropp har fått en smutsigare och friskare nyans. Jag känner mig rofylld och harmonisk och nöjd. Det känns nämligen alldeles lagom att komma hem nu.

Italienska djur

Jag är hemma. Är helt slut efter resan men blev så sugen på att redigera bilder när jag kom hem så jag smygbörjade, trots att jag har annat jag borde ägna mig åt denna eftermiddag. Hursomhelst, här kommer bilder. Vi börjar med lite italienska djur. Främst katter och också en hund och en fiskmås.












Poggio Mirteto

När vi kom fram till den lilla byn i bergen stod solen lågt. Dess sista sken snirklade sig mellan husen och kastade långa skuggor i gränderna. På bänkar satt män och talade. Balkonger pryddes av blomsterarrangemang och varje öppet fönster var inramat av vackra fönsterluckor i trä. Folk satt i plastmöbler på uteserveringar och drack vin eller åt glass. Den lilla byn levde.

Vi kom fram till det lilla torget där vår lägenhet låg. Isak lämnade mig och Lisa på gatan och gick in i porten mest för att kontrollera att vi kommit rätt. När han på ett par minuter inte givit minsta tecken ifrån sig ropade han på oss varpå vi tittade uppåt. Ur ett öppet fönster på tredje, och översta, våningen stack han ut sitt huvud och överkropp och sken av tillfredsställelse. Ni kommer inte tro det! Något i den stilen ropade han och vi skyndade upp för trapporna med bagaget. 

Lägenheten var magisk. Tre meter i tak, vackra marockanska klinkergolv, udda möbler och mängder av vacker keramik på mörka trähyllor i köket. Stora fönster i vilka man kunde krypa upp (vilket jag gjorde senare) och en brant trappa i sten upp till andra våningen. Där, precis som på första våningen, fanns såväl sovrum som badrum. Och där fanns framför allt en dörr ut till takterrassen. Från terassen såg man såväl hela byn som den stora dalen som bredde ut sig nedanför. Dalen, prydd av grönska, oliv- och vinodlingar, kantades av berg i olika skiftningar. Grått mot ljusare grått mot mörkt vitt. Och så himlen och solen som stod lågt. 

När vi sedan avnjutit middag – aldente pasta serverad helt okomplicerad och ej dekorerad i en skål med en gaffel – köpte vi vin och gick upp på takterassen. Solen hade gått ner och fullmånen steg över trädtopparna. Mars och Jupiter lös starka på himlen och på torget nedanför oss hade en scen satts upp. Ett mariachi-band spelade musik. Vi slog oss ner, euforiska och nypa-oss-i-armen-tagna av stämningen, drack vin och lyssnade på musiken. Sedan somnade vi ovaggade medan musiken fortfarande spelade. 

Zen

Jag har en paus i livet. Är ledig. Det blir fredag och jag hälsar på min farmor. Vi äter lunch och pratar, pratar, pratar om allt möjligt och hon är så klok och fin och rolig. Och en riktig supermadonna på att ta hand om sig själv. Göra det hon vill, prick när hon vill det. Hon reser och träffar vänner och gör allt som en tänker att en vill göra i livet. Ingen stoppar henne och det inspirerar mig till tusen. Jag älskar det.

Solen skiner och jag fotograferar analogt. Äter middag med mina bröder och Helena och Johanna och vi badar och jag promenerar hem och luktar klor. Köper dyr film till polaroidkameran som jag varsamt packar ner i resväskan. Däri hamnar också shorts, kjolar, solkräm, yogamatta och badkläder. Allt som behövs för ett par dagar i Italien. Som en paus i pausen.

Jag och några favoritpersoner tar med filt och grill och vin ner till Vinterviken. Vi grillar i kvällssolen och står på händer och klättrar i träd och badar till och med. Jag vinner badtävlingen och det är verkligen kallt i vattnet men efteråt blir jag varm. Det kalla vattnet sätter igång blodcirkulationen och jag känner mig euforisk. Han tar min hand när vi lämnar Örnsbergs båtklubb bakom oss och kvällen är ljummen.

Packar ihop det sista och lämnar lägenheten. Tar en paus i pausen och laddar för sol, rödvin och yoga på en takterass. Livet bara flyter på och jag är zen.

Bildskatt, secondhandfynd, McFlurry och balkongtrall

Dagarna jag är ledig smälter ihop. Jag uträttar ärenden. Åker till mina föräldrar och bläddrar i pappas gamla fotoalbum. En bildskatt som heter duga. Svartvita bilder med hög kontrast och 70-tals-människor omedvetna om kameran. Och vackra stilleben och hästar och en karusell som snurrar där rörelseoskärpan ba tjena. Jag sitter länge i soffan i mina föräldrars vardagsrum och bläddrar och blir inspirerad. Läser det min 17-åriga pappa skrev om sin stipendiat-resa till Finland 1974:

”Jag tittade mig omkring i terminalen. Borta i ett hörn såg jag en grupp flickor i min egen ålder. De är säkert också stipendiater, tänkte jag och gick ditåt. Det var rätt gissat. Ett gift par från Föreningen Norden i Stockholm samlade ihop oss, gav oss biljetter och tio kronor var i kaffepengar. Sedan gick vi ombord.”

Jag går runt länge länge i second hand-affärer. Köper tröjor i lamull för tio kronor och precis-vad-jag-tänkt-mig-jeansshorts för lite mer än så. Hittar annat också. Och jag läser böcker. Simmar, bastar och träffar Nicklas och Helena och barnen (plural!). Vi åker till Kungens Kurva. Jag köper trall för att påbörja mitt efterlängtade balkongprojekt. På vägen hem stannar vi på McDonalds pga NIcklas blodsockernivå är så låg att han inte ens orkar bete sig. Och jag som inte varit på McDonalds på flera år firar med en McFlurry och förvånas över att de 12 kronor jag minns att det kostade idag är 23 kronor.

Kommer hem och börjar riva upp den gamla trallen på balkongen. Lyssnar på lite olika podcasts och dokumentärer samtidigt som jag river och rengör och klickar dit ny trall. Det blir helt fånigt fint men när jag och Pernilla ska åka till tippen med det som ska slängas är vi för sent ute och vi hinner inte. Blir stående med bil och släpvagn och alldeles för lite tid mellan nu och stängning. Antiklimaxet när projektet inte blir 100% klart är så påtagligt att jag får grov ångest. Så vi åker upp till Nicklas och Helena, lämnar bil, släp och möglig trall hos dem och efter lite snack och barnmys promenerar vi hem. Jag lovar att komma tillbaka och åka iväg med skräpet imorgon. Lagar middag och tittar på Game of Thrones innan jag och Pernilla somnar i varsitt rum.

Maj

Maj löper på snabbt och allt händer samtidigt. Jag jobbar min sista dag på jobbet, bokar en resa till Rom och blir faster, igen. Är ledig och passar på att göra sådant som jag inte hunnit med. Läser böcker, gör IKEA-fynd och lär mig åka skateboard.  Får skrubbsår, blåmärken och trasiga skor men också energi och viljan att fortsätta. Städar lägenheten, agerar trädgårdsmästare och hittar fina saker på loppis. Och jag hänger med mina bröder, mediterar, kollar på Girls och är uppe för sent. Och jag övergår i en somrigare nyans och känner mig stark och lugn och lycklig.

Huvudvärken

Åkte hem till honom efter kören. Huvudvärken hade smugit sig på under eftermiddagen och efter en fin promenad längs Vinterviken i kvällssolen var den ett faktum. Vaknade idag och kunde inte hantera hur ont jag hade. Så jag åkte hem istället för att åka till jobbet. Somnade så fort jag klev innanför dörren och vaknade först sent på eftermiddagen. Åt någon slags frukost och har sedan ägnat några timmar åt att kolla på serier och försöka känna efter hur det känns i huvudet. Det känns bättre och det får duga för nu.

söndagsgöra

Idag har jag ätit frukost i solen. Låtit vinterbleka ben möta stark vårsol på balkongen. Lyssnat på SöndagsMorgan och sett de första tulpanerna slå ut i balkonglådan. Och så har jag hunnit påbörja tankar om en stundande resa till solen, varit en sväng i Skärholmen, testat vårkappor med alldeles för mycket axelvaddar på Myrorna och så har jag tvättat fönster. Hängt långt ut genom ett köksfönster i Hjorthagen och funderat på vad det skulle innebära om jag ramlade ner på asfalten fyra meter under mig. Jag har också ätit flyttpizza, fotograferat med och blivit frustrerad över mina nya kamera, kört bil, spexat runt på IKEA 45 minuter innan stängning, ätit glass på en parkering precis när solen gått ner, skruvat ihop ett litet bord, hånglat, sett en rolig katt, hängt med min pappa och kollat på klockan och insett att den var alldeles för mycket. Liksom nu är ju söndagsgörat redan slut och jag som inte ens hunnit ställa mig in på att det är ny vecka imorgon. Ny och annorlunda.

toppendag

Igår sken solen. Jag åkte tidigt till Rönninge, såg två stora hundar jag trodde var hästar, lånade bil av mamma och pappa och åkte till Maxi. Handlade. Åkte till Erikshjälpen och undrade varför jag inte behövde några möbler för där finns ju så många fina. Blev med en kamera och en bra känsla i kroppen. Åkte hem, packade upp varor, laddade kameran med film och kramade om Moa som klampade in genom dörren bara ett par minuter efter mig. Vi snackade en stund med Pernilla och Marwin och så hoppade vi in i bilen och åkte på kringelikrokiga vägar ut till Häringe slott.

Där tog vi en promenad och placerade oss sedan i varsinn stor stol på slottet och avnjöt afternoon tea. Pratade om viktiga saker som händer i våra liv och fick matkoma av allt socker. Promenerade lite till, tog bilen till Lida och klättrade högst upp på höjden och tittade ner. Såg en orm, fascinerades av havet av vitsippor och klappade en kanin. Och så åkte vi hem och drack vin och lyssnade på Beyonce innan Gustav, Leo och Ellen kom. Vi åt chili, spelade spel, hängde i sofforna och drack minttu på ett långsamt och njutfullt sätt. Och så åkte alla hem, jag diskade, städade, gick ut med soporna och tog ett varv runt huset innan jag däckade efter en toppendag.


























Innan natten slagit ut

Jag lyssnar på Ted Gärdestad och tar selfies i regnet. Fryser om barfotafötter och njuter av att det aldrig blir mörkt. Dagarna är längre och det känns överallt. Speciellt en kväll som idag när jag är hemma själv. Klockan går långsamt och jag får tid att stanna upp och andas. Försöker bearbeta kaoset och vara glad över förändringen.






som vanligt

Jag klickar hem viktiga saker från Apotea och ramlar över en video föreställande Pouring Molten Copper Into A Coconut Creates A Very Weird Reaction. Och så läser jag avtal och undrar hur klockan kunde bli så mycket. Vad hände med den här måndagen liksom. För att inte tala om helgen. En fin helg med trädgårdsarbete, löprunda, trappintervaller, två sorters födelsedagskalas, en full slash rolig slash spexig Gustav på ett stökigt dansgolv, drinkar som flyger åt alla möjliga håll (över folk exempelvis), veganska chocolate chip cookies som fyllekäk, söndagsdeklaration och Gudfadern med Pernilla. Och så en måndag där alla möjliga saker händer. Vissa ger energi och pirrig känsla, andra tar energi och får mig att bli skakig, matt och irriterad. Jag tänker att jag måste låta de moment som ger mig energi få ta mest plats. Låta de andra passera obemärkt förbi. Hantera, passera. Ungefär så. Jag går på kör och sjunger. Låter musiken sätta tankeverksamheten på paus. Går genom stan med mamma och åker pendeltåget hem. Som vanligt.

precis lika mycket som jag

April går undan och jag fyller år och har namnsdag och det är måndag, fredag, måndag, fredag hela tiden. Jag yogar vid poolen och läser ut en ungdomsbok som en jag känner har skrivit och äter korv med potatismos och lyssnar på Lisa Ekdahl. Och jag vaknar i en annan säng än min egen och tänker att jag inte sovit tillräckligt länge och på natten lös månen upp hela lägenheten och jag har inofficiella möten med min chef på löpbandet på gymmet. Jag tar mina första polaroidbilder och blir helt besatt och förtränger hur dyr filmen är – tänker att jag får äta mer matlåda och mindre ute – och jag går långa promenader och hjälper min bror att flytta till ett hus som är underbart och bara två kilometer hemifrån mig. Jag köper färg och papper och fast klockan är efter 22 och det är mitt i veckan sitter jag och Pernilla vid köksbordet i en tyst lägenhet och målar. Jag promenerar genom Södermalm när det börjar hagla helt vilt och jag står på händer på jobbet, blir utsatt för härskarteknik och spelar yatzy med Pernilla. Och jag redigerar bilder och dricker öl på en uteservering i solen, glömmer nycklarna på kontoret och blir utelåst. Och jag upptäcker att en första chili har dykt upp på den övervintrade chiliplantan, att tulpanknoppar finns i balkonglådan och att de sådda paprikafröna redan kikar upp ur jorden för att de längtar efter solen precis lika mycket som jag.

Analogt

Såhär har mina senaste två veckor representerats på analog film. Inhandlade en kamera på Myrorna i Ropsten för femtio kronor och laddade den med en filmrulle som legat i mina föräldrars kylskåp i flera år. Utgången 2010. Alltså. Svårt med skärpa. Svårt med ljus. Svårt att undvika brus och damm. För att inte tala om att den digitala skadan att kolla på bilder efter de har tagits inte kan appliceras. Ingen möjlighet att fundera på hur bilden blev och hur man kan göra för att den ska bli bättre. Men också kul. Och spännande och annorlunda och utmanande. Jag tänker att det bara kan bli bättre.









klumpen, ett resultat av livets parafuckingdox

Helt plötsligt finns det en ondskefull klump i min mage. En smärtsam påminnelse om att jag behöver sakta ner. Ett magont jag känner igen vid det här laget. Så jag skickar ett sista mail, bokar om ett möte, stänger ihop datorn och åker hem. Ställer in kvällens planer och spenderar resten av dagen i soffan. Får verkligen anstränga mig för att göra just det, men lyckas ändå inte låta bli att vattna alla blommor, plocka ur diskmaskinen, städa iordning i köket och tvätta både en mörk och en ljus tvätt. Och dessutom hänga tvätten. Blundar åt magontet och den tryckande stresskänslan i bröstkorgen och låtsats som ingenting. Men så kommer verkligheten ifatt och jag kraschlandar i den mjuka dunsoffan. Dricker te och värmer vetekudde om och om igen. Kommer ner i tempo. Andas. Blundar en stund. Läser bloggar och kollar på gamla bilder. Tänder ljus fast det inte blivit mörkt ännu. Känner magontet långsamt tona bort och den tryckande känslan bli mindre påtaglig. Påminner mig själv om att jag måste känna efter noggrannare, så att jag hinner sakta ner innan jag börjar må dåligt. Men jag vill ju inte missa något. Hur ska en då sakta ner? Livets parafuckingdox.

sover mindre

Sover mindre än jag borde. Förlänger dagarna. Vill krama ut det sista ur dem. Jag vill ha mer. Vill skratta mer, gå mer och kyssas mer. Vill inte sova. Vill vara vaken för det är då det händer. Så jag dricker te i sängen och planerar inför helgen och klockan är snart midnatt men jag förtränger det, somnar på spikmattan och går upp tidigt. Yogar vid poolkanten och äter frukost i en tyst lägenhet. Färgar håret och känner förändringen spela högt runtomkring mig. Någonting händer och det är redan torsdag fast det nyss var söndag och jag sov hela dagen och tänkte att fan nu är helgen slut men nu är den ju snart tillbaka. Och kanske hinner jag inte med eller så är det precis det jag gör. Bara att livet går i en väldig fart och det enda jag gör är att långsamt konstatera just detta genom att ständigt säga vad hände med den här dagen? och det kanske är precis därför jag inte vill sova. Vill krama ut det sista ur dagarna. Vill inte att de ska ta slut så jag sover mindre än jag borde och funderar på om tempot kommer att fortsätta öka. Då är jag rädd att jag kanske trillar omkull av vinddraget.

mer eller mindre viktiga detaljer

Idag är det måndag och jag har dansat och ätit lunch med Moa och jobbat såklart. Efter jobbet mötte jag upp Andrea och gick hem till henne. Vi lagade mat och pratade och sånt. Jag fick ont i magen och på hemvägen frös jag som en idiot. Förbannade mitt naiva jag som tagit på tok för tunn jacka på mig. Kom hem, dammsög en lägenhet som borde ha dammsugits för flera dagar sedan och hamnade raklång i soffan med Pernilla på andra hörnet. Raklång hon också. Perfekt med breda soffor så det kan få plats två personer som behöver snacka eftersom det inte snackats på ett par dagar. Vi catchade upp på diverse mer eller mindre viktiga detaljer i varandras liv och drack vårt kvällste i sällskap av varandra. Himla fint att bo med sin favoritperson ändå.

Nu ska jag sova och såhär såg det ut för snart två veckor sedan längst ut på Djurgården:

Viljan

Det blir mars. Det blir april. Ljuset kommer långsamt tillbaka och jag börjar känna att det finns något inuti mig. Ett pirr. En känsla av att vilja. Att vilja gå upp på morgonen. Vilja skratta. Vilja träna. Vilja äta. Vilja jobba. Viljan som i vanlig ordning försvinner under vinterhalvåret smyger sig tillbaka och plötsligt kan jag andas igen. Viljan att fly sipprar bort och mina och Moas kanske förhastade planer justeras om. Vi bestämmer oss för att inte fly. I alla fall inte än. Så jag fyller vardagen med sånt som gör mig hel. Sjunger. Går på dansklasser. Sår frön och blir helt varm i trädgårdsmästarsjälen när små skott av vaxböna, grönkål, tomat och gurka kryper upp genom jorden. Träffar min brorsdotter och skrattar oavbrutet i en halvtimme när hon faceplant-ar i sängen och skriker av skratt. Håller henne i handen och går långsamt från Felix lägenhet till bilen som står parkerad på Vattenledningsvägen. Tänker att jag ofta går för snabbt. Stressar fram som om jag alltid har bråttom. Påminner mig själv om att börja gå långsammare. Köper en analog kamera och plockar fram flera år gammal 35-millimetersfilm ur mina föräldrars kylskåp. Pappa hjälper mig att ladda.

Hej jag heter Annicka. Jag gillar rymden, rödvin och känslan när man drar handen genom blåbärsris.