det lilla huset vid havet

Förra helgen lämnade vi stan och åkte upp till det lilla huset vid havet. Plockade blåbär, paddlade kajak, cyklade, promenerade, badade, spelade spel, hittade fina saker på loppis och så vidare. Andades frisk luft och allt det där.














Fast det är inte tyst

Jag sitter på en kudde på balkongen och det är tyst. Fast det är inte tyst, det är bara avsaknaden av prat och musik och annat som vittnar om att saker pågår alldeles nära som gör att det känns då. När jag lyssnar hör jag ju klockans tickande i köket och bilarna på Huddingevägen som susar förbi lite för snabbt, så där så att de tvingas bromsa kraftigt i kurvan vid tippen i Östberga. När jag lyssnar hör jag enstaka fågelkvitter och hur löven i aspen rasslar. Det låter magiskt det där rasslandet.

Jag försöker ta in ljuden och luften och andas bort stresskänslorna jag hade nyss. Ilskan och irritationen. Det där värsta som kommer fram när en är stressad, gör fel och när saker inte fungerar.

Torne älv

Älven var djup och kall. Jag gick i och vattnet nådde mig snabbt till midjan. Till nyckelbenen. Jag lät älven omsluta mig och en kort stund blev jag orolig att jag skulle få kramp. Träningsvärken från gårdagen gjorde att benen kändes ihåliga och trots de sex kilometer löpning jag precis avverkat kände jag mig knappt varm i musklerna. De var stela och ömma och det kalla vattnet fick dem att spännas ytterligare. 

Jag tog ett par simtag, dök ner under ytan och svepte fram i det tysta vattnet. Öppnade ögonen och såg hur älvvattnet färgade huden på mina armar och händer roströd. Undrade hur stark strömmen var. Om den skulle kunna ta mig. Senare fick jag reda på att en man försvunnit i samband med en fisketur under natten. Kanske, och mest troligen, hade han blivit ett med älven. Bortsvept och uppäten. Kanske flutit med i flera kilometer. Mannens båt hade man hittat och dragit upp på stranden under dagen men han var spårlöst försvunnen. 

Men jag visste ännu inget om den försvunne fiskaren. Pigg av det svalkande badet tog jag mig iland och torkade i solen en stund innan jag klädde på mig mina kläder och promenerade upp till huset. Vi stekte pannkakor till frukost och åt dem med glass och struntade i att ingen sund människa äter pannkakor med glass till frukost.

Jag måste ingenting alls.

Vi flyttar ihop och dagarna går snabbt. Cyklar till jobbet varje dag i sällskap av varandra. I höjd med Slussen eller kanske nere på Skeppsbron trampar han på lite extra, nickar till mig och mimar ”hejdå”. Och så går jag upp på kontoret och jobbar. Äter lunch i solen. Spelar spel på kvällarna. Groddar mungbönor och alfaalfafrön och odlar krasse och på tomatplantorna räknar vi till tio tomater. Vi hänger på balkongen. Sätter upp tavlor och hyllor. Beställer hem en fin reklamplansch för Jaffa från 50-talet som vi ramar in. Använder borrhammare och känner oss som proffs. Fast livrädda att göra fel. Det här med nybyggd lägenhet är ju ändå lite klurigt. Att borra det första hålet eller spika den första spiken i en helt naken, kritvit och perfekt slät vägg är inte så lätt. Känns som att ta någons oskuld.

Får sommarbruna ben fast det känns som att sommaren aldrig kommer. Går på Allsång på Skansen. Gråter på offentlig plats och två tjejer kommer fram och i hederlig systerskapsanda frågar de om det finns något de kan göra. Det har inte undgått dem att jag gråter. Jag blir rörd och glad av det här med att tjejer ofta ställer upp för varandra. Får fram ett snorigt ”tack” och förklarar att jag pratar med mamma i telefonen, så det behövs inte.

En fredagmorgon blir han påkörd med cykeln. Slår sitt skadade knä i bilen och flyger upp på motorhuven. Blir skärrad och mörbultad men är i övrigt oskadd. Cykeln som han meckat med så ordentligt blir oduglig. Mannen som körde bilen har inte kört bil i stan sedan dess. Hävdar att han inte är traumatiserad eller så men att det är lika bra att låta bli. Jag tänker att han är traumatiserad alla dagar i veckan men att det är bra med färre bilkörare och fler kollektivåkare. Vi köper nya cykelhjälmar som är snygga men som också ser lite lite ut som ridhjälmar och det tycker jag är roligt. Vi badar fast det är lite kallt eller regnar men vi vill så gärna ha semesterkänsla. Cyklar flera mil i veckan och får starka ben. Rullar över min gamla skolgård och allt ser annorlunda men bekant ut. Min lugg har växt ut helt och jag inser att jag måste toppa håret. Eller ja. Jag måste ingenting alls. För nu börjar semestern och jag har aldrig varit så nere i varv inför semestern förut och det känns fantastiskt.

Det nya året

Det nya årets första månader går. Ganska mycket händer och det är tidvis kaos i själen. Men det lugnar sig och jag hamnar någonstans där jag mår bra. Mormor går bort. Nicklas håller om mig när vi gråter vid hennes säng. Dagen för begravningen är solig och fantastiskt vacker. Jag gråter mycket, allra mest när pappa läser sin dikt i kyrkan. Blir också rörd av det prästen säger, om ett eventuellt annat liv efter detta. Det lugnar mig och jag önskar att jag vore religiös. Vi äter grekisk buffé i församlingshemmet och dricker Loka och läsk ur såna där lite räfflade stapelbara glas med två ”lager” som bara finns i typ församlingshem och skolor. Det känns nostalgiskt.

Elvira utvecklar sitt språk något enormt (jag lär henne säga ”yolo” och ”plums”) och Vidar kan nästan gå. Han ler snett och skrattar nästan hela tiden. Jag samlar energi hos dem. Promenerar eller cyklar upp till Nicklas och Helena då och då för att få hänga och fylla på energi. Även om jag inte har tid. Ibland om jag kommer oanmäld blir Elvira alldeles till sig. Då killar det till i fasterssjälen.

Sammy blir med en cykel och vi mekar i mamma och pappas garage. En dag cyklar vi hela vägen hem till dem. Jag rotar igenom gamla lådor med grejer och köper en enorm plastlåda på Clas Ohlson med syfte att fylla den med minnen. Alltså såna saker jag absolut inte kan slänga. Det som får plats i lådan får jag spara. Resten måste jag kasta. Det blir svårt att prioritera när jag bläddrar bland gamla dagböcker, kärleksbrev och souvenirer från resor.

Jag köper en rosa pinata och räknar ner dagarna till min födelsedag. Men mest räknar jag ner dagarna till nya lägenheten. Sammy och jag ska flytta ihop och jag scrollar på Pinterest i evigheter och rensar mentalt och fysiskt bort det jag inte vill ha med mig. Möblerar den nya lägenheten i huvudet och när vi är i second hand-butiker säger Sammy: ”nu behöver vi inte längre tävla om de bra sakerna, för nu ska vi köpa saker tillsammans”.

Jag slutar ta D-vitamin och ställer ner vinterkängorna i förrådet. Åker på en snabbvisit till Helsingfors och tar mycket polaroidbilder. Rensar på balkongen och planterar om växter. Spenderar en fredagkväll på Plantagen och när jag lämnat bilen cyklar jag hem i mörkret. Min dynamolampa fram på cykeln lyser starkt.