Långbyxor, klimatångest och nattbad

Helt plötsligt är den eviga sommaren slut. Eller ja. Värmen hänger med ända in i september och vi fortsätter att bada och sitta på balkongen och jobba på birkenstockbrännan. Jag återvänder till jobbet. Tar på mig långbyxor för att jag får för mig att det förväntas. Cyklar i rusningstrafiken och påminns om hur mycket det utmanar tålamodet. Allt blir som vanligt men inte alls som förut och det är tryggt och skönt och jag kan andas ut igen. Minns känslan av att inte stå ut och är tacksam över att den är utbytt mot ett lugn.

Spenderar mina första två lediga onsdagar med maxade aktiviteter: båtutflykt med favoritkusiner och faster, partiledardebatt samt ett intressant och inspirerande seminarium om klimatet med fokus på Östersjön. Har klimatångest deluxe och försöker dämpa den med nyttiga åtgärder. Påbörjar en period av köpstopp, försöker äta mer veganskt och cyklar prick överallt. Men det gör jag ju alltid. Rensar dessutom ut garderob och saker och undrar varför jag har så mycket. Säljer några prylar på Tradera och är stolt över det.

Vi går på konserter och nakenbadar i Årstaviken lördagsnatten efter Popaganda. Flyter runt på rygg under en stjärnklar natthimmel, något som känns orimligt med tanke på att vi är mitt i en storstad. Smyglängtar till julen, gör hemmagjord supergod vegansk och sockerfri glass och målar egendrejad keramik. Plötsligt är det september och snart val och det gör mig skiträdd.

spelar ingen roll om nån liten art dör ut

Det hade regnat så länge och mycket att det inte längre var möjligt att avgöra om det fortfarande gjorde det. Jag var så genomblöt att det inte hade gjort någon skillnad vare sig det regnade eller inte. Mina fingrar var skrynkliga och de testar av mitt hår som letat sig ut ur huvan på min regnjacka var tunga och mörka av vattnet. Jag rörde på mina tår i de dyblöta tofflorna, kände mig nöjd över att inte förstöra ett par gympadojor.

Och sedan gick Annika upp på scen och jag mindes hur jag började lyssna på henne på hösten för prick tio år sedan och jag sjöng med nästan hela tiden och spädde under någon låt ut regnet med tårar. Rös när hon sa att hon inte skulle säga vad vi borde rösta på i valet om några veckor men ville påminna alla om vad man lärde sig i skolan: att alla människor är lika mycket värda.







Höjdpunkter

Tankar in bilder från resan och kommer på att jag redan glömt saker vi gjort. Därför: ett par höjdpunkter från resan;

Tog ett snabbt stopp på Dragongate under första etappen norrut. Sammy älskar den här platsen så vi stannar alltid för att han har någon ny (gammal) kamera han behöver dokumentera med. Det finns en dokumentär om det här tokiga stället och dess historia. Lyssna vettja.

Vi badade i Lunnsjön. Nicklas och barnen fångade fiskar i en hink.


Såg en fantastisk solnedgång från rastplatsen norr om Höga Kusten-bron.


Vi stod uppe på Skuleberget och tittade ner från världens högsta kustremsa (286 meter hög!). Där åt vi äckliga och icke prisvärda våfflor.


Stannade vid ett motell som var fotovänligt. Åkte sedan många kilometer omväg till en loppis som var 800 kvadratmeter stor men köpte inget.

Skejtade i Umeå och såg solen gå ner och månen upp.

Hängde på låset till Bildmuseet och fick alla utställningar i princip för oss själva.

Kom till Prästholm där vi försökte få en skymt av månförmörkelsen men istället blev uppätna av mygg.


Första dagen i Palsankylä tog vi en promenad med Sammys pappa. Fick snabbt sällskap av en hund som såg ut som en räv. Vi kallade den för kettu-koira.


Varje kväll bastade vi och grillade korv.

Vi rodde på den lilla sjön.

Johanna flätade allas hår. Här Sammys.

Plockade hallon.

Lekte med Sammys kusinbarn. Först var de blyga. Sedan ville de att jag skulle äta deras kakor och kolla på alla deras grejer (classic – gör alltid så själv, alltså visar upp nyligen fyndade grejer, undra om det är en barnslig grej?).


Vi besökte en bilkyrkogård. Den låg mitt i skogen mitt i ingenstans och här stod så många bilvrak att vi inte orkade räkna. Smög runt och kollade in leopardklädslar och rostiga chassin istället.






Vi åkte till ”Finlands Ullared” – Tuuri. Det var inte riktigt som vi trodde, men det var ändå en trevlig utflykt. Det regnade skitmycket och blev en jättefin regnbåge.



Lvällen därpå blev det också en regnbåge. Den var faktiskt den mäktigaste jag någonsin sett. Och den rymdes inte på bild. Över den lilla sjön sträckte sig nämligen inte bara regnbågen, utan även en exakt kopia av den, speglad i vattnet. De två bågarna bildade tillsammans ett perfekt symmetriskt öga. Det röda huset på andra sidan sjön (tillika de närmsta grannarna) utgjorde pupillen. Out of this world och så vidare


På båten hem lyckades jag med konststycket att gå upp en timme för tidigt. Trots att jag ställt klockan med Sveriges tidszon i åtanke, och var helt säker på att min telefon ställt om sig när jag vaknade, så vaknade jag alltså kl sex finsk tid. Men eftersom jag redan klivit upp och börjat borsta tänderna bestämde jag mig för att inte sova mer (trots att jag hade bara drygt tre timmars sömn i bagaget). Tog med mig ett par kameror och gick upp på däck istället. Myste runt i den lugna och vackra morgonen och kikade på folk som rastade sina hundar och på stora fartyg som trixade sig fram mellan alla söta små öar.





200 mil

Vi har kört nästan 200 mil. Genom hela landet och över gränsen till Finland och ner på andra sidan. Det är den varmaste sommaren vi minns. Den är skrämmande varm faktiskt men vi blundar åt det nästan hela tiden eftersom vi får en ursäkt att bada jämnt och våra kroppar blir bruna och håret bleks. Livet har varit enkelt. Vi har haft vårt tält och våra sovsäckar och våra kameror och varandra. Och en icke fungerande kylväska så ibland har vi nog ätit mat man borde ifrågasatt lite bättre med tanke på att det är rötmånad.

Vi har gått på oräkneliga loppisar och mött personer som mullvadsgubben en bra bit utanför Kramfors som så gärna ville prata och tyckte att Sammy ”behövde kanske lite verktyg” och så undrade han om jag inte ”ville ha några nya krukor”. Nöjt nickande han efter han sa det, som om han kom på att en kvinna, hon kan ju också ha intressen. Hos mullvaden fyndade vi inget. Men det gjorde vi på diverse andra ställen. På loppisen i Södra Prästholm exempelvis, där man ignorerade eldningsförbudet och grillade så att hela trädgården luktade lik. Där hittade vi en fin lampa och en kruka och en fin gammal Nikon för en tjuga. Tyvärr verkade den inte fungera. I Jättendal köpte vi ett fantastiskt blombord och i Umeå gick vi inte på loppis alls. Där skejtade vi istället. Och gick på både Bildmuseet och Västerbottens museum (med den fantastiska Sune Jonsson-utställningen, samt en om Sveriges minoriteter – mycket bra!).

Till Uleåborg i Finland åkte vi trots att min pappa sa att det fanns minsann inget att hämta där. Men det gjorde det. En trevlig camping och en fantastisk strand med Venice Beach-vibe och Baywatch-torn. Där badade vi både på kvällen (när en tokig finne kom och snackade med oss om att jorden var platt och det var minsann bara så det var, allt annat var konspiration, och den var ju inte helt platt såklart för på sidorna fanns ju berg så man inte kan ramla av och så där) och på morgonen (när det kryllade av folk) innan vi åkte vidare. Fram till Palsankylä kom vi lite senare än vi tänkt än söndag, och sedan tog vi inte på oss skor på flera dagar. Bara badade och bastade och grillade och spelade spel och pratade (även om exempelvis jag inte förstod särskilt många ord när de som bara pratar finska pratade finska).

Tog båten hem efter två veckor. Råkade hamna på samma som Nicklas och Helena och barnen som var på kryssning. När Elvira fick veta att det var hennes faster och Sammy som de stod och vinkade åt från däck när vi rullade på bilen på båten hade hon utbrustit: ”Skojaru!?”. Hennes förtjusning över att vi var på samma båt blev pricken över i:et på resan. Sedan åt vi buffé och blev dödens mätta och garvade ihjäl oss (främst jag) när Sammy härmade Grodan Boll. Vaknade såklart fel tid pga förvirrande med tidzon men vad gjorde det när det medförde en extra timme på däck med fantastisk soluppgång över ytterskärgården?

Huset vid älven

Vi satt på den nylagda verandan utanför huset vid älven. Den gula färgen som inte målats sedan 67 hade flagnat. Ändå var det vackert. Solen bredde ut sig över gårdsplanen och torkade upp daggen. Frukosten var uppäten och jag drog benen upp i stolen, lutade mig tillbaka och lyssnade på farmors berättelse.

De hade köpt huset för 10 000kr. När de sedan flyttade från Luleå till Helsingborg var det såklart rimligt att ifrågasätta om de skulle sälja huset vid älven. Tydligen hade bonden i närheten erbjudit dem 50 000kr. Farmor tog sats: ”Jag minns så väl vad farfar sa”. Hon svalde, liksom för att ta sats och noggrant återge citatet så att det blev helt rätt: ”Han tittade på mig och så sa han ’Men Ulla, jag kan ju inte sälja min själ.’”

Hon skrattade sedan och torkade sina ögonvrår. Gråten la sig som en klump i min hals. Jag visste inte min farfars själ fanns i det gula huset vid Älven.

Sjöstjärna

Det råder extrem brandrisk – 43 skogsbränder härjar runtom i landet – och jag ligger på köksgolvet och gråter. Jag ligger på rygg, med ben och armar utsträcka, som om jag skulle göra en snöängel. Eller som om jag var en strandad sjöstjärna. Hulkande kippar jag efter luft. Jag minns inte ens varför jag gråter men jag gör det hysteriskt. Tänker att jag måste se ut som jag vet inte vad så sträcker mig efter en av kökshanddukarna som hänger på ugnsluckan. Lägger den över ansiktet och hulkar vidare. Sammy tar bort handduken och jag kryper ihop. Det känns som att min själ dragits ut på mitten. Det gör ont. Men nu har jag gråtit så länge att det kanske inte ens känns längre. Det känns orimligt lite.

På något sätt lyckas jag ta mig från sjöstjärna till chaufför. Vi kör norrut. Allt eftersom vi lämnar Stockholm bakom oss och närmar oss bränderna lugnar sig min själ. Och bränderna lugnar sig också, men det ska ta ganska många dagar.

Ungefär samtidigt byttes vår stadsstress med naturcraving mot en harmonisk tillfredsställelse

En måndag i maj tog jag tåget till Berlin. Jag hade romantiserat denna tågresa. Tänkt på hur mycket jag skulle läsa, lyssna på dokumentärer, filosofera, kolla på fina landskap och äta god matsäck. Och rädda jorden. Och så vidare. Tågresan blev delvis detta. Den blev också präglad av ett någorlunda konstant stresspåslag. Såklart blev vi försenade redan från Stockholm vilket gjorde mitt allra första byte i Köpenhamn till en omöjlighet, något som skulle ge en härlig snöbollseffekt på resten av resan. Men fram kom jag såklart, och världen swichade förbi utanför tågfönstret och jag träffade en man från Österrike, bosatt sedan många år i Värmland, som var påväg till Verona för att kolla läget med en tavla han låtit skicka ner i förväg. Tydligen var det någon okänd men fantastiskt spännande italiensk konstnär som målat tavlan för 150 år sedan och han ville minsann se om det fanns någon köpare på plats. Detta och diverse annat pratade vi om under resan mellan Kolding och Flensburg och också vidare mellan Flensburg och Hamburg. Först på sista tågresan fick jag lite vila och när jag kom fram till Berlin var det redan mörkt. Men det var varmt och där fanns kusinkramar och fniss. Och en fantastisk lägenhet (kolla in trapphuset!).


Första dagen promenerade vi via Berlinmuren till en park (ett gammalt flygfält!) där vi hängde med lite kompisar till Pernilla. Vi snackade, spelade spel och skyddade oss från solen. Min allergi var orimlig och det var skönt att komma inomhus några timmar under sen eftermiddag. Pernilla svidade om till viktiga kläder för en mentorträff och jag och Marwin svidade om till oviktiga kläder och gick och åt koreoanskt.




Andra dagen tog vi en härlig morgonpromenad i en park. Allt kändes som Jurassic park. Sedan åt vi brunch och jag köpte ett par fräcka solglasögon i en second hand-affär (som för övrigt sorterat sitt kökssortiment i färg och det vat helt fantastiskt fint). Vi promenerade runt i en park med massa rosor, shoppade somriga klänningar och turistade lite bara för att. Ägnade dock större del åt att stretcha och vila på gräset framför Rikstagshuset än att faktiskt kolla på Riksdagshuset. Bentröttheten och solstinget var ett faktum.

På kvällen gick vi på fest, drack weinschole och fick beröm för att vi hade så snygga skandinaviska outfits. Jag var nöjd över det.








På torsdagen packade vi matsäck och snörade på oss snabba skor. Tog tunnelbanan österut med målet att promenera runt sjön Müggelsee (16 km). När den asfalterade stigen tog slut och ersattes av en grusväg – det var ungefär samtidigt som Pernilla fick ett mail om att hon fått ett stipendium på orimligt mycket pengar – byttes vår stadsstress med naturcraving mot en harmonisk tillfredsställelse. Skogen liksom omgav oss och  genom träden letade sig bara tillräckligt mycket solstrålar. Vi stannade vid vattnet och åt lunch, kollade in gulliga hundar, förundrades över folks outfits och lyckades inte lista ut färjetabellen för att korsa en kanal. Det sistnämnda fick oss att tvingas ta en ganska lång omväg för att komma runt sjön. Det gjorde inget.







Vi passerade genom ett område som kallas för Nya Venedig, där det rinner kanaler lika tätt som gatorna i ett villaområde. Mycket mysigt! Mindre mysigt var att vi tvingades sparka upp en toalettdörr för att få kissa på en mack (där vi också roades av oljepåfyllningsstationen).

Tillslut kom vi fram till badstranden, där vi tog oss ett av livets mest välförtjänta bad. Sedan tog vi spårvagnen tillbaka till stan igen.






På kvällen åt vi supergod vietnamesisk vegansk mat och somnade till Big Bang Theory. Och på fredagen åkte jag hem. Att flyga kändes som livets största lyx. Inser varje gång jag flyger hur mycket jag älskar fart. Alltså verkligen. Kicken gör något med mig. Borde blivit pilot. Eller astronaut. Stackar planeten.

50

Idag cyklade vi till Hornstull och traskade runt på marknaden. Kollade på gulliga hundar, köpte färgglada Vans och fick gratis glass. Marinerades i solen och blev tvingade att bada trots elva grader i vattnet. Helt knäppt att det fortfarande är maj och jag redan hunnit bada tre gånger. Jag ska ju upp till 50 i sommar har jag tänkt.






Agat 18K

Jag fick en kamera av Sammy när jag fyllde år. En sovjetisk halvformatkamera – dvs varje bildruta rymmer två stående bilder – i fickformat från slutet av 80-talet. En Agat 18K. Den fastnade i tullen och kom flera veckor efter min fölsis, men för en vecka sedan dök den upp och jag laddade med film och fotade järnet för att fylla första rullen. Nu är den fylld, framkallad och scannad! Det är rätt psykande att man laddar filmen uppochner och att bilderna därför radas upp från höger till vänster istället för tvärtom. Men förutom det älskar jag den. Håll till godo med vattenfläckarna!!!