Så det svänger

Hösten blev annorlunda. Grunden drogs undan allas våra fötter och helt plötsligt hade vi inget att stå på. Jag fulgrät inför koncernchefen och han undrade nog varför han frågat hur jag mådde. Så sa jag upp mig utan plan och det kändes förbannat bra. Eller jag hade väl en kortsiktig plan och det kändes fan som att det var allt jag behövde. En stund trodde vi ärligt talat vi skulle flytta till Västerbotten men så blev det minsann inte och det kändes ändå helt okej att bli kvar i Stockholm (även om jag ständigt letar letar letar på hemnet efter hem på alla ställen utom här). Julen kom och jag var fri. Fri från ansvar. Fri från alla gubbar. Fri från allt. Deppade lite över den snöfria julen och vintern som aldrig kom, men lagom till Pernillas och min länge planerade 30-års-fest på skottdagen kom all snö som inte kommit innan. Vi gick en snöig promenad på morgonen och sedan regnade allt bort och så var det plötsligt fest och pappa höll ett tal som framställde honom som en riktig hippie och jag blev rörd och skrattade mycket och maten tog inte slut fast vi oroat oss för det och vi dansade ordentligt, ända tills vi inte fick hålla på mer och så städade vi och åkte hem och sov för lite och när vi vaknade nästa dag var det redan över. Vi åt rester med Pernilla och Marvin och Marvin gjorde ett jätteroligt ljud som vi alla skrattade åt jättelänge. När de åkte hem kollade jag och Sammy på film och somnade på vardagsrumsgolvet i några timmar innan vi gick och pantade och köpte alla snacks vi kunde komma på. Det hade blivit mars och jag skriver hemtenta och städar ur vanen och längtar efter första åkturen. Ljuset kommer tillbaka snabbt och jag försöker hinna anpassa mig. Livet. Fan så det svänger.

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*