Huset vid älven

Vi satt på den nylagda verandan utanför huset vid älven. Den gula färgen som inte målats sedan 67 hade flagnat. Ändå var det vackert. Solen bredde ut sig över gårdsplanen och torkade upp daggen. Frukosten var uppäten och jag drog benen upp i stolen, lutade mig tillbaka och lyssnade på farmors berättelse.

De hade köpt huset för 10 000kr. När de sedan flyttade från Luleå till Helsingborg var det såklart rimligt att ifrågasätta om de skulle sälja huset vid älven. Tydligen hade bonden i närheten erbjudit dem 50 000kr. Farmor tog sats: ”Jag minns så väl vad farfar sa”. Hon svalde, liksom för att ta sats och noggrant återge citatet så att det blev helt rätt: ”Han tittade på mig och så sa han ’Men Ulla, jag kan ju inte sälja min själ.’”

Hon skrattade sedan och torkade sina ögonvrår. Gråten la sig som en klump i min hals. Jag visste inte min farfars själ fanns i det gula huset vid Älven.

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*