Ungefär samtidigt byttes vår stadsstress med naturcraving mot en harmonisk tillfredsställelse

En måndag i maj tog jag tåget till Berlin. Jag hade romantiserat denna tågresa. Tänkt på hur mycket jag skulle läsa, lyssna på dokumentärer, filosofera, kolla på fina landskap och äta god matsäck. Och rädda jorden. Och så vidare. Tågresan blev delvis detta. Den blev också präglad av ett någorlunda konstant stresspåslag. Såklart blev vi försenade redan från Stockholm vilket gjorde mitt allra första byte i Köpenhamn till en omöjlighet, något som skulle ge en härlig snöbollseffekt på resten av resan. Men fram kom jag såklart, och världen swichade förbi utanför tågfönstret och jag träffade en man från Österrike, bosatt sedan många år i Värmland, som var påväg till Verona för att kolla läget med en tavla han låtit skicka ner i förväg. Tydligen var det någon okänd men fantastiskt spännande italiensk konstnär som målat tavlan för 150 år sedan och han ville minsann se om det fanns någon köpare på plats. Detta och diverse annat pratade vi om under resan mellan Kolding och Flensburg och också vidare mellan Flensburg och Hamburg. Först på sista tågresan fick jag lite vila och när jag kom fram till Berlin var det redan mörkt. Men det var varmt och där fanns kusinkramar och fniss. Och en fantastisk lägenhet (kolla in trapphuset!).


Första dagen promenerade vi via Berlinmuren till en park (ett gammalt flygfält!) där vi hängde med lite kompisar till Pernilla. Vi snackade, spelade spel och skyddade oss från solen. Min allergi var orimlig och det var skönt att komma inomhus några timmar under sen eftermiddag. Pernilla svidade om till viktiga kläder för en mentorträff och jag och Marwin svidade om till oviktiga kläder och gick och åt koreoanskt.




Andra dagen tog vi en härlig morgonpromenad i en park. Allt kändes som Jurassic park. Sedan åt vi brunch och jag köpte ett par fräcka solglasögon i en second hand-affär (som för övrigt sorterat sitt kökssortiment i färg och det vat helt fantastiskt fint). Vi promenerade runt i en park med massa rosor, shoppade somriga klänningar och turistade lite bara för att. Ägnade dock större del åt att stretcha och vila på gräset framför Rikstagshuset än att faktiskt kolla på Riksdagshuset. Bentröttheten och solstinget var ett faktum.

På kvällen gick vi på fest, drack weinschole och fick beröm för att vi hade så snygga skandinaviska outfits. Jag var nöjd över det.








På torsdagen packade vi matsäck och snörade på oss snabba skor. Tog tunnelbanan österut med målet att promenera runt sjön Müggelsee (16 km). När den asfalterade stigen tog slut och ersattes av en grusväg – det var ungefär samtidigt som Pernilla fick ett mail om att hon fått ett stipendium på orimligt mycket pengar – byttes vår stadsstress med naturcraving mot en harmonisk tillfredsställelse. Skogen liksom omgav oss och  genom träden letade sig bara tillräckligt mycket solstrålar. Vi stannade vid vattnet och åt lunch, kollade in gulliga hundar, förundrades över folks outfits och lyckades inte lista ut färjetabellen för att korsa en kanal. Det sistnämnda fick oss att tvingas ta en ganska lång omväg för att komma runt sjön. Det gjorde inget.







Vi passerade genom ett område som kallas för Nya Venedig, där det rinner kanaler lika tätt som gatorna i ett villaområde. Mycket mysigt! Mindre mysigt var att vi tvingades sparka upp en toalettdörr för att få kissa på en mack (där vi också roades av oljepåfyllningsstationen).

Tillslut kom vi fram till badstranden, där vi tog oss ett av livets mest välförtjänta bad. Sedan tog vi spårvagnen tillbaka till stan igen.






På kvällen åt vi supergod vietnamesisk vegansk mat och somnade till Big Bang Theory. Och på fredagen åkte jag hem. Att flyga kändes som livets största lyx. Inser varje gång jag flyger hur mycket jag älskar fart. Alltså verkligen. Kicken gör något med mig. Borde blivit pilot. Eller astronaut. Stackar planeten.

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*