Fast det är inte tyst

Jag sitter på en kudde på balkongen och det är tyst. Fast det är inte tyst, det är bara avsaknaden av prat och musik och annat som vittnar om att saker pågår alldeles nära som gör att det känns då. När jag lyssnar hör jag ju klockans tickande i köket och bilarna på Huddingevägen som susar förbi lite för snabbt, så där så att de tvingas bromsa kraftigt i kurvan vid tippen i Östberga. När jag lyssnar hör jag enstaka fågelkvitter och hur löven i aspen rasslar. Det låter magiskt det där rasslandet.

Jag försöker ta in ljuden och luften och andas bort stresskänslorna jag hade nyss. Ilskan och irritationen. Det där värsta som kommer fram när en är stressad, gör fel och när saker inte fungerar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*