Jag måste ingenting alls.

Vi flyttar ihop och dagarna går snabbt. Cyklar till jobbet varje dag i sällskap av varandra. I höjd med Slussen eller kanske nere på Skeppsbron trampar han på lite extra, nickar till mig och mimar ”hejdå”. Och så går jag upp på kontoret och jobbar. Äter lunch i solen. Spelar spel på kvällarna. Groddar mungbönor och alfaalfafrön och odlar krasse och på tomatplantorna räknar vi till tio tomater. Vi hänger på balkongen. Sätter upp tavlor och hyllor. Beställer hem en fin reklamplansch för Jaffa från 50-talet som vi ramar in. Använder borrhammare och känner oss som proffs. Fast livrädda att göra fel. Det här med nybyggd lägenhet är ju ändå lite klurigt. Att borra det första hålet eller spika den första spiken i en helt naken, kritvit och perfekt slät vägg är inte så lätt. Känns som att ta någons oskuld.

Får sommarbruna ben fast det känns som att sommaren aldrig kommer. Går på Allsång på Skansen. Gråter på offentlig plats och två tjejer kommer fram och i hederlig systerskapsanda frågar de om det finns något de kan göra. Det har inte undgått dem att jag gråter. Jag blir rörd och glad av det här med att tjejer ofta ställer upp för varandra. Får fram ett snorigt ”tack” och förklarar att jag pratar med mamma i telefonen, så det behövs inte.

En fredagmorgon blir han påkörd med cykeln. Slår sitt skadade knä i bilen och flyger upp på motorhuven. Blir skärrad och mörbultad men är i övrigt oskadd. Cykeln som han meckat med så ordentligt blir oduglig. Mannen som körde bilen har inte kört bil i stan sedan dess. Hävdar att han inte är traumatiserad eller så men att det är lika bra att låta bli. Jag tänker att han är traumatiserad alla dagar i veckan men att det är bra med färre bilkörare och fler kollektivåkare. Vi köper nya cykelhjälmar som är snygga men som också ser lite lite ut som ridhjälmar och det tycker jag är roligt. Vi badar fast det är lite kallt eller regnar men vi vill så gärna ha semesterkänsla. Cyklar flera mil i veckan och får starka ben. Rullar över min gamla skolgård och allt ser annorlunda men bekant ut. Min lugg har växt ut helt och jag inser att jag måste toppa håret. Eller ja. Jag måste ingenting alls. För nu börjar semestern och jag har aldrig varit så nere i varv inför semestern förut och det känns fantastiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*