Inte svårt alls

Exponentiell. Tiden måste ändå vara exponentiell. För den går snabbare och snabbare. Varje vecka känns som om den går snabbare än föregående och det är måndag, fredag, måndag, fredag hela tiden. Det gör mig stressad. Jag hinner faktiskt inte med. Ambivalensen i mitt liv gör sig extra påtaglig när det går snabbt. Någon slags tidig 30-årskris (som ger sig uttryck i mycket, det mesta faktiskt) i kombination med en utomkroppslig och rätt nyfunnen (men ändå inte så ny längre mtp det där om tiden) kärlek. Jag är åmsom panikslagen över vad jag ska göra med mitt liv (allra särskilt när jag blir vuxen), åmsom 100% zen och nöjd och lycklig.

Försöker leva just nu. Inte tänka så mycket på det där med att bli vuxen. Ta en dag i taget. Eller en vecka som på något sätt känns enklare att greppa. Fotografera. Andas. Sätta upp håret i en hög knut. Strunta i mascara. Eller ha ordentligt med mascara. Köpa två par skor som inte är i säsong för att de är snygga. Skaffa ett par överdimensionerade örhängen. Och 19 udda glöggkoppar för en krona styck. Hångla. Spela spel. Åka pulka när det från ingenstans kommer nästan en meter snö. Bära barn på axlarna upp för pulkabacken och höra henne ropa ”Kallops kallops kallops!” i tron om att hon ropar ”Gallop gallop gallop!” Sjunga. Framkalla film. Inventera bland julsakerna. Njuta av att ljuset ibland faktiskt infinner sig, även den här årstiden. Och då är det mer magiskt än någonsin.

Det är svårt. Men det är ändå inte svårt alls.



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*