Ständigt på högvarv

En fredag efter jobbet kör vi ner till Linköping. Säljer Sammys bil som blivit stående där och hamnar vid ett stökigt köksbord där vi blir sittande ett par timmar och pratar om vägen ut ur missbruk, om multiversum och om teorin kring split second. Och om hur det är att ha varit Tallboda-bo. Vi kommer därifrån lite väl sent men är fyllda till bredden av fniss, inspiration och en känsla av att livet bara händer. Det liksom händer och blir som det vill mest hela tiden. Det finns ingen vidare anledning eller förklaring, det bara är. Vi får helt enkelt hålla i oss och åka med.

Träden ändrar färg och det blir mörkt. Mörkret gör sig påminnt genom att göra mig trött. Jag torkar bananer i mammas torkolla och gör rawbollar och veganska chocolate chip cookies. Tar in alla tomater från balkongen och låter de mogna i en träskål på köksbordet. Köper ett par jättefina stolar för en femtiolapp vardera på Stadsmissionen. Behöver de inte men behöver dem ändå. Och vi tänder ljus och spelar Uno och vi åker till Rönninge med en resväska full av framkallningsgrejer. Bygger tillsammans med pappa upp ett mörkrum i deras tvättstuga och så sätter vi igång. Processen är som ren magi och det känns som att vi tar den analoga fotograferingen till nästa nivå. Som att vi fullföljer, gör klart. Vi åker hem för sent, sover för lite men kommer tillbaka och fortsätter.

Och jag går på kören för första gången på ett par veckor och det pirrar till i själen då och då under övningen. Konserten närmar sig, biljetterna släpps exempelvis, och det påminner mig om att det faktiskt snart är jul. Min bästa tid på året närmar sig och jag försöker andas vid frukostbordet fast det fortfarande är mörkt ute. Försöker påminna mig om att varva ner trots att jag ständigt är på högvarv. Vet inte riktigt hur man gör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*