Archive for november, 2011

Jag kunde inte hålla mig inomhus. Och med oväntad styrka i min sjuka kropp gick jag. Med utsikt över ett Stockholm upplyst av tusentals ljuspunkter gick jag någonstans där jag aldrig gått förut. Det är en fin känsla, att gå någonstans man aldrig gått, utan att riktigt veta om man kommer att gå där igen. Eller med känslan att man mycket väl kommer att göra det.

Och i mina öron spelades julmusik och under mina fötter tog skor med bra dämpning emot asfaltens stötar. Tandkrämssmak i munnen möttes av den höga pulsens flåsande andetag. Rytm. Puls. Och Stockholm var vackert och lös emot mig och jag följde vägen och lät lokalsinnet så småningom leda mig hemåt.

Nu ligger jag återigen mosad och utslagen. Denna gång nyduschad och med större sinnesro. Imorgon ska jag ha nya byxor på mig. Godnatt.

Helt mosad i soffan med mjukisbyxor, vetekudde, filt och sista avsnittet på Dexter, säsong 3, avverkat. Kom hem från Göteborg idag och har dessvärre dragit på mig någon slags liten förkylning. MEN. En lugn och degig kväll hemma idag ska rädda mig från detta och jag planerar att bli frisk ungefär till helgen. Har massor att stå i både på jobbet och hemma. Till exempel ska jag ha mysigt glöggmingel med några tjejor här på söndag så innan dess ska det ha städats och bakats och julpyntats. But on the other hand är det ju sånt som är mys att stå i.

Svängde förövrigt in förbi Gamla Linköping idag när Eva och jag raceade tillbaka mot Stockholm. Jag ville minnas Cloettas chokladbod som låg där så vi letade oss fram till den. Herregud att det gått tio år sedan jag bodde i Linköping. Men jag kände igen mig och blev lite nostalgisk även om vi bara stannade till en supersnabbis. Köpte andra hands-sorterade skumtomtar som jag tänkte göda mina vänner med på söndag. God, if you can’t make me skinny, please make my friends fat. Pefekt.

Tid.

För ett år sedan, idag, såg jag denna soluppgång:

Det var utanför Mexico City. Vi åkte från världens största stad tidigt, innan solen gått upp, för att delta i en parad i byn Melchoro Campo utanför Mexico City. Solen gick upp. Det var tyst. Och kallt. Förbannat kallt. Men när solen stog rakt ovanför oss hade vi tinat upp. Och paraden var uppskattad (och lång) och vi sjöng och delade glädje och människorna där hade allt fast ändå ingenting.

För ett år sedan.

Tid.

Jag älskar det. För tid är ju egentligen bara livet. Ett streck på vilket vi lägger saker (morgonpromenader, stilla regn, kaffe i solen, telefonsamtal, cykelturer, goda böcker, konsumtion, resor, kramar, stress, en jävligt snygg kille på tunnelbanan, inköpslistor där det står ”värmeljus+ägg+mjölk”, nyklippt frisyr, frukost, sex, julklappar). Livet.

Jag är påväg till rönninge för söndagsmiddag och dansträning. Jag är sugen på att pussas och titta på tvserier hela dagen och inte ens kliva upp när det blivit mörkt igen. 

Jag tycker om:
• Cyklister som cyklar snabbt och gärna plingar lite i sina plingklockor när de kommer farande så att man vet vad som pågår.
• När människor som sett ledsna ut länge ler.
• När ens hår och kläder luktar grillkorv.
• Människor som sitter på bänkar som om de sitter för att stanna (låg tyngdpunkt, utsträckta ben, avslappnad känsla).

Och såhär såg det ut igår när jag och Thessi och Moa fick fnatt och tog en buss till Norrtälje. Vi åt lunch, myste omkring i affärer och fikade. En fin dag som avslutades tillbaka i Stockholm hemma hos mig med tapasmiddag.

Sitter och dricker kaffe vid köksbordet. Har betalat räkningar och sånt och tänkte göra iordning lite frulle. På min soffa ligger Moa och Jonas och sover som två kattungar.

De senaste dagarna har jag varit omringad av väldigt fina människor från lite olika delar av världen. Människor jag inte träffat på länge men tycker väldigt, väldigt mycket om. Så jag har sovit för lite, druckit för mycket och samtidigt haft väldigt mycket att göra på jobbet. Hur jag fått ihop det vet jag inte men det har varit några intensiva dagar. Bland annat var jag med och uppträdde när Up with People hade ett event i Stockholm (eventet var anledningen som fört de fina människorna hit) igår kväll. Det blev show (och musiken fick mig att minnas, inspireras och bli lycklig), mingel och middag. Och vin. Vin och kramar och sånt. Underbart. Och sedan förflyttade vi oss till en bar och slutligen taxifärd och efterfest med pruttkudde, rödvinsfläckar och amerikaner som pratade svenska.

Vaknade av att jag försovit mig och undrat hur allt hängde ihop. Gick skrattande med morgontrötta (och kanske fortfarande fulla) vänner till tunnelbanan och kramade dem hejdå när jag åkte vidare till jobbet. Att jag sedan jobbat typ elva timmar är en prestation utöver det vanliga. Vet inte hur det gick ihop heller. Så nu ska jag stänga ned för idag. Godnatt.

I mina öron spelas Phil Collins och det gör inget att en lukt av blodpudding långsamt har spridits på pendeltåget. Den fräna köttlukten rör mig inte. Det vilar ett fånigt leende i mitt ansikte i alla fall. Har precis dansat och är så trött i ryggen att jag sitter som en liten potatis. En fånigt leende potatis. Vilken jävla syn. Och mitt i blodpuddingsstanken. Vilken jävla stank. Herregud.

Jag impulsköpte den här klänningen i fredags. Den fick följa med på Mamas and Tapas och Marie Levaue i förrgår.

Grattis på fars dag papi! Tråkigt att du inte är i Sverige för jag hade hundra presenter och teckningar som jag tyvärr måste ge bort till någon annan eftersom du inte är här. Attans vad synd!

Fredag. Ljuvligt.

Om någon timme bär det av för en tapas-middag med Moa. Innan dess: musik, vin och smink.