Archive for mars, 2011

Jag hade hoppat av tåget i Tumba för att handla lite saker innan jag fortsatte hemåt. Efter mina inköp (knäckebröd och grönsaker) drev jag planlöst omkring i min väntan på tåget och passerade en liten installation som fångade mitt intresse.

Det var en vikvägg, mitt i inomhuscentrumet, med planscher på. Planscherna var gjorde av barn, och de gröna färgerna och uttjatade klyschorna om miljöförstöring talade tydligt om att barnen hade forskat (som man kallar det i låg-och mellanstadiet) om miljön.

Jag stannade, inte för att jag inte är medveten om situationen vi har med vår miljö just nu men för att jag blev sugen på att se vad barnen åstadkommit. Visst minns jag själv hur utformningen av dedär planscherna gick till, även om jag själv alltid valde att göra en liten faktabok/häfte.

Hursomhelst synade jag en av planscherna, formad som ett träd och med frågan ”Hur svårt är det att göra något för miljön” i svart fetstil följt av 8 frågetecken mitt på hela kalaset. Under den naivt uttryckta frågan var en liten låda fastklitrad på planschen. Jag tog ett steg närmare och sneglade ned i lådan.

I lådan låg små vita papperslappar med långa listor på. Jag tog upp en lapp och insåg snabbt att listan var förslag på hur man kunde göra något för miljön, för ”hur svårt kan det vara” en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta frågetecken.

Jag la lappen i fickan och kände mig nöjd när jag stegade iväg mot trappan som leder upp till pendeltåget. Lappen skulle jag läsa på perrongen medan jag väntade på tåget. Kanske skulle lappen få mig att känna stor lust till att värna om miljön, ge mig ny energi och entusiasm till att faktiskt göra något.

Men. Men, men, men. Som jag tidigare nämnde var planscherna gjorde av barn, det var uppenbart, och därför har jag nog inte rätt i det jag kom att göra när jag ställt ned min ICA-kasse och datorväska vid mina fötter på den grusiga tågperrongen och vecklat upp den lilla vita papperslappen som vilat i min ficka i ungefär 4 minuter. För det tog ingen lång stund innan jag stod där, rätt uppochner på gruset, och dömde. Jag dömde barnen och jag blev arg. För informationen på lappen var inkorrekt, meningarna var ofullständiga och saknade punkter och komman och särskrivningarna var på tok för många. Finns det något som gör mig galen är det särskrivningar. För att inte tala om hur jag känner mig när jag läser ordet tillbaka stavat med ck.

Jag blev arg på mig själv för min trångsynthet. Det var ju faktiskt barn det handlade om and who am I to blame them? Jag blev irriterad på barnen som gjort planschen och lappen och höjt mina förväntningar så mycket att de nästan sa >pang< när de föll till marken (så högt uppifrån föll dem).

Lappen har jag förlagt, säkerligen undermedvetet för att jag ville bli av med den, och humöret har jag fått tillbaka. Jag har dessutom släppt det hela, alltså, barnen kan ju inte hjälpa att de är barn och inte kan svenska (som att jag kan det?!) och nästa gång jag ser en vit liten papperslapp i en låda under en trädformad plansch, ja då ska jag inte ens titta. Barnens forskningsprojekt får gärna pågå hur mycket de vill men jag jag tänker inte blanda mig i dem igen.

Nu händer det väldigt många saker på en gång.

Det här händer:
1. Matkoma
2. Londonresa bokad
3. Packning inför Bryssel
4. Han med de mörka ögonen existerar helt plötsligt igen
5. Fotona från postfoto jag beställd trillade ner i brevlådan
6. Jag ska få 7 och ett halvt tusen i restskatt
7. Mitt rum är kaos

Jag måste sansa mig lite!

Hade precis sagt ”vi hörs sen, mamma” och lagt på luren. Startade upp datorn och gick sedan ut i hallen för att hänga av mig. I höjd med att jag lägger mina lovikavantar (låt det vara sista gången jag använder dem i år!) på hatthyllan hör jag ett välbekant plingande ljud. Det är Windows uppstartningsljud. Jag stannar  till och sneglar in genom den öppna dörren till mitt kontor. Var det min dator som lät? Ingen annan är ju här. En liten lyckoboll växer i min mage när jag ivrigt öppnar upp Spotify och testar ljudet. Visst fungerar det. Jag ska inte spekulera i hur det har gått till, för jag är så lycklig och tacksam, men någon måste ha installerat drivrutiner för ljud på min dator. Inte har jag gjort det, och vad jag vet installerar såna inte sig själva? Eller?

Evan said something cute today, felt that I needed to quote it. And omg, I will meet him, and a bunch of other people from my missed and beloved Up with people family, in just a couple of days. I can’t wait!

We are all a little weird and life’s a little weird and when we find someone whose weirdness is compatible with ours we join up with them and fall in a mutual weirdness which is called love.

Har ägnat dagen åt kvalitetstid med Tim. Fikat på kaknästornet, där vi helt randomly mötte Thessi och Andreas, åkt runt på diverse äventyr och sen åkte vi hem till Tim. Har hackat bort snö och sopat bort grus och fixat massa grejer med hammare och spik, sådär så att man kännt sig riktigt händig. Satt i solen på trappen och drack te en stund. Nu ligger jag på en säng med vidöppet fönster och solen som bara steker rätt i ansiktet. Livet är helt okej.

Fuck it vilket fail. Jag skulle fota massa saker och lägga upp någonstans och sälja dem. Men alltså. Det går ju inte. Min optimistiske bror Nicklas meddelade precis att ingen kommer vilja köpa mitt gamla skrivbord och plåtskåp. Och jag inser ju själv att kläder är det väl inte tal om. Men detta är inte det största problemet. För jag har i alla fall ett objektiv jag vet att jag kommer få sålt. Men nu kan jag inte ens lägga upp annonsen på blocket. Jag känner mig värdelöst dålig och misslyckad. Och då brukar jag ringa mamma. Men hon är på teater. Så det blir till att klara mig själv.

Jag släpper det här med säljandet. Att håva in pengar är väl ändå ingen höjdare. Jag rensar ur garderoben och skänker bort grejerna istället. Och de andra sakerna kan mamma och pappa få släppa av på tippen själva. Jag ska försöka mig på lite skapande istället. Jag är bättre på sånt och jag har en alldeles fenomenal idé. Jag tänker göra en sån här.

Idag är en väldigt fin lördag. Jag tog mammas nya bil (som är liten och fräck) och åkte till Södertälje. Köpte först några väldigt användbara saker på Läkarmissionen och åkte sen till centrum där jag handlade lite annat ditt och datt.

Här är mina inköp. En hatt (som jag velat ha så länge!), rödlila strumpbyxor (i den perfekta färgen jag var ute efter), en liten plåtask där jag ska lägga brev (det har jag gjort nu), en beige clutch (som jag också velat ha och den här rackarn kostade liksom 15 kronor på second hand), en kaffe- och en tekopp, ett svart spetslinne och en liten färglad väst.

Nu sitter jag i mitt rum och solen steker mig på ryggen och det är helt underbart skönt för sen mitten av november har jag alltid frusit, ända in i märgen liksom men nu riktigt värmer solen och jag spinner som en katt. Och jag gillar ju inte ens katter.

Nu håller jag på att fota saker och jag tänkte lägga upp dem på blocket eller något. Jag vill bli av med massa saker men har aldrig sålt något online förut. Vi ska se hur det går.

Idag var det fint ljus i mitt rum. Rätt genom persiennerna lös solen, och skapade fina persiennskuggor och jag blev lycklig. Men nu ska jag sova.

Jag har varit tillbaka i verkligheten i fyra dagar. Det har gått fort och långsamt på olika sätt och jag inser att livet fortsätter, hur man än vrider och vänder på det. Och snart är det ju vår och imorgon är det i alla fall fredag. Då ska jag och mamma äta libanesiskt efter jobbet och sen gå på ”Hur många lingon finns det i världen”. Har lite andra trevligheter inplanerade också, och det ska bli en bra helg, det vet jag.