I mitt hem hör det inte till vanligheterna att komma hem till en obäddad säng. Men idag var det oförskämt välkommet. Godnatt.

På den bruna hallmattan låg ett oranget kuvert. Det ljuva 70-talets färgskala dansade vid mina fötter. Oranget kuvert. Pensionsmyndigheten har varit i farten tänkte jag när jag drog av mig handskarna och la nycklar och mobil på hyllan vid dörren. Sedan böjde jag mig och vände på kuvertet.

Pensionsmyndigheten har varit i farten tänkte jag.

Poststämplarna och frimärkena avslöjade lika mycket som avsändaradressen gjorde. Taiwan. Luke Lin.

Så jag sjönk ner på hallmattan och struntade i att jag satte mig rakt i snösmeten som precis runnit av mina kängor. Och så rev jag upp kuvertet. Blev sittande.

”To Annicka” stod det på en av teckningarna. Två handmålade teckningar. Med tecken som jag inte vet vad de betyder. Kluriga Luke ger en alltid en utmaning. Det här vill han minsann att man ska ta reda på själv. Inte ska han förse en med ledtrådar inte!

Jag blev sittande en stund. Blundade och tänkte att livet är fint och jorden är stor och den är fullproppad av underbara människor och jag känner många av de bästa.

Fin kväll med snabba skor och bra musik och kvitton i örona och ensamhäng i baren en stund och söta pojkar (man kommer visst undan med allt möjligt bara man är lite musikalisk) och oväntad öl och trevliga människor och skjuts till Mariatorget. Och så lite  tunnelbanejogg (kort tåg) och promenad hem. Är det redan torsdag imorgon? Gött.

Tisdag. Med tidig tvättstuga och jobb och banan- och ingefärssmoothie och en sväng till Skärholmen och hemsidefix och Scrubs. Och nu sovtime.

Klockan var 3.34 när jag vaknade.  Och inte kunde jag somna. Så jag smsade en snilleblixt till Johannes,  värmde vetekudde, drack vatten,chattade med andra sidan jorden, spelade wordfeud och läste artiklar om kometer och djuphavsgravar på wikipedia. När jag väl somnade fick jag bara sova i en knapp timme. Zombieannicka fick kliva upp och laga frulle.

Idag åkte jag till Nicklas och Helena efter jobbet. Vi åt pastasallad och Nicklas tvingade mig smaka födelsedagswhiskyn jag och Felix köpte honom. Så nu smakar jag dött lik och rödlök. Tur att man inte ska hångla ikväll.

Tar en kaffepaus.

En promenad till Liljeholmen för att handla. Frukt och frön och nötter och tvål. Och så en promenad hem. Trots vinterskor som heter duga halkade jag ett par gånger. En gång ordentligt med rumpan i marken. Och så snabbt resa sig, borsta bort snön och låtsas som det inte hände. Klassiskt.

Nu är jag hemma. Dricker banan- och ingefärssmoothie och äter knäckemacka. Tänkte ge mig an lite hemsidefix. Ute snöar det och jag är sällskapssjuk. Hej hej.

Såhär såg det ut innan vi for iväg igår. Alltså innan det spårade. Hehe.

Pappa har precis åkt härifrån. Vi åt pizza och bara hängde. Jag var fortfarande ganska miserabel trots att jag sovit hela dagen. Vilket straff va. Men nu är jag back on track, ungefär. Och för att fira denna ineffektiva dag ska jag imorgon hinna med massor och ha en riktigt fin dag. Hurra.

Att tillföra alkohol till en kropp som den senaste veckan knappt sovit och haft fullt upp över huvud taget är ju dödsdömt. Så jag vaknade imorse (missade min tvättid) och kände att jag levde. Mitt svartsprayade hår hade färgat kudden och sminket i mitt ansikte var så utsmetat att jag undrade vem det var som stirrade tillbaka på mig i spegeln. Ringde Ullis och Isabelle och fick kvällen och mina pinsamheter återberättade för mig. Ångesten har sedan under resten av dagen (de delar jag varit vaken) kommit och gått i små attacker. Men nu tänkte jag begrava den och gå vidare i livet.